Att vara älskarinna är att..

Ja du har rätt egentligen. Men har försökt så flera gånger. Jag blir deprimerad och gråter utan honom. Orkar inte nånting, nätt och jämnt att jag pallrar mig till jobbet där jag gråter på toaletten. Han skickar gulliga sms, där han berättar att han älskar mig, kan inte leva utan mig osv. Han är väldigt känslig, han gråter. Pallar inte med att se honom ledsen, det skär som i hjärtat. Alltså rent fysiskt känns det så inte bara som uttryck. Så jag dras tillbaks till honom...pallar kanske några veckor utan honom inte mer.

Han är inte alls typen som ni kanske tror, utan oerhört snäll, vänlig, känslig och jättegullig. Underbar humor, jättecharmig och oerhört svår att inte tycka om. Han kan vara hur självdäker som helst samtidigt som fylld av komplex och sårbar. Motsägelsefullt...men väldigt attraktiv. Tänk en gammal romantisk komedi med Hugh Grant...så är han. Gullig, charmig, snäll, fånig, töntig men alldeles underbar ändå. Jag kan nog nästan lova att hade du eller vem som helst i tråden pratat med honom i bara 5 minuter hade du tyckt väldigt bra om honom.

Vet du vad? Ibland säger han själv ungefär samma saker, med nästan samma ord som du skrev. Att han är ledsen för att han inte kan dela sig i två och att han är ledsen för att jag inte kan leva ett normalt liv på grund av honom. Att vi borde lämna varandra, men han kan inte för att han älskar mig för mycket. Han har försökt, men han är helt nere i mig och kan inte och har väldigt mycket ångest och dåligt samvete för detta.

Jag hatar verkligen att se honom ledsen. Det gör ont i mig, värre än när jag själv har ont. Trots att han är äldre än mig så har jag någon slags nästan som moderskänslor för honom enligt en terapeut. Att utöver attraktion, passion och kärlek så känner jag något som i hennes öron låter som moderskänslor (och det är stört). Men kanske för att jag inte har barn?