Ångrar min abort

Vilken fint inlägg av dig svansmamman. Jag är i samma situation som TS och känner mig så ledsen över beslutet. Även om jag "vet" att det var rätt utifrån omständigheterna, så som jag såg på situationen då, så känner jag mig ledsen över beslutet. Jag känner väl på något sätt att, hur kan man frivilligt välja bort något sådant som är "livets gåva"? Som man borde ta emot med öppna armar? Sen läste jag även en artikel om mod, och om man ska våga ta emot det livet har att erbjuda och uppleva livet till fullo eller kunna omfamna det, så krävs det mod. Och jag känner bara nu att, om jag inte är öppen för att ta emot det livet har att ge en och man lever livet utan mod, varför ska man ens leva?? :((( men jag förstår att jag måste träffa någon och prata ut om det som hänt. för är så många känslor inblandade. :/

Vi var aldrig tillsammans när graviditeten inträffade, eller vi hade inte pratat om vårt "förhållande". Jag vet inte var vi står nu. Vi har såklart pratat om det som inträffade men det går ju inte att backa tillbaka tiden. Förstår ju att man alltid kan försöka igen men man är ju inte där nu. Sen är vi ju båda i åldern då man borde skaffat barn för länge sen:/. Hade bara önskat att jag hade pratat med honom tidigare innan beslutet och att vi skulle ha väntat (tänkt över det) eller att han skulle ha bett mig att vänta. Men jag var så inställd på en sak så jag kunde inte se någon annan utväg just där och då. :/

TS, hur mår du och hur har det gått för dig?

Hej,
Ok, tack för omtanken. Skönt att höra att det känns bättre för dig eller att du kunnat gå vidare allt eftersom. Tror det är så färskt hos mig, att jag inte förens nu börjar inse vad jag gjort. :/ Självklart skaver det hos en och det enda jag kan tänka på är barnet egentligen och det som kunde ha varit, så det gör ont såklart. :( Ska försöka prata med någon om det som hänt men vet inte hur man ska gå vidare från en sån här sak. :( Det enda som hade fått upp mitt hopp är tanken på barn och att veta att vi är överens om att försöka igen om man hamnar i den situationen. Men kan ju inte säga att man står där just nu. :( Så allt känns egentligen bara nattsvart just nu. :/ Förstår också att det känns lättare när du har din sambo som stöd och att ni kan prata om det som inträffat.