Jag hade uppmanat min vän att berätta. Om hon hade vägrat så hade jag berättat.
Man är aldrig skyldig att bevara någon annans hemlighet, inte ens när det gäller en vän. Bara för att det är en vän så innebär det inte att jag tänker skydda vännen i alla lägen. Inte i ett sådant läge där min vän beter sig som ett svin mot andra. Jag är också fullt medveten om och beredd på att vänskapen kan ta slut i och med mitt val att berätta för vännens partner men då får det vara så.
Nej, det hade jag inte berättat. I synnerhet inte om det var en engångsgrej och, som du skriver, inte själv har någon närmare relation till partnern. Skulle heller inte ställa ett "antingen berättar du eller så gör jag det"-ultimatum.
Däremot skulle jag nog ha svårt att hålla tyst om väninnan blev gravid och barnet skapades i nära anslutning till otroheten. Då för att jag tycker att det oskyldiga barnet har rätt till sitt ursprung, och då ingår att ha rätt pappa på pappret. Och i DET läget skulle väninnan få chans att berätta först.
Hade aldrig berättat. Utifrån egen erfarenhet så skadar det mer än det gör nytta. Att låta folk vara lyckligt ovetandes är ibland det bästa.
Det hade varit elakt mot din vän att berätta. Det är ju din väns problem och inte ditt, så varför lägga sig i? Det låter som om du vill förstöra för din vän. Däremot kan du ju uppmuntra din vän att berätta, men du ska absolut inte göra det.
Eller så kanske hon visst vill fortsätta vara vän. Oavsett så är det inte hon som ska tala om det för vännens partner, däremot kan hon ju försöka få den otrogna vännen att göra det.
Jag har min åsikt och du din och jag känner inget behov av att förklara mig för dig på något sätt. Du får bara acceptera att alla inte tycker som dig.