Har ingen relation med Bonusbarnet

Bonusbarn!

Börjar med lite grund om mig själv.

Jag är äldst av en stor syskonskara. Har vuxit upp med mycket ansvar och alkoholiserade föräldrar. Har bearbetat mina "demoner" med psykolog, gruppsamtal etc i sammanlagt 2 år.

En del bagage kommer alltid finnas kvar, medan det mesta är släppt/bearbetat.

Jag hatar när folk ljuger för mig. Jag hatar när någon stjäl saker etc.

Mina egna barn har sedan tidig ålder lärt sig att man för sig med sanningen och man frågar om man vill ha något.

Lever sedan ca 1,5 år sedan i en relation där vi inte har gemensamma barn, däremot har vi båda barn sedan tidigare relationer.

Min sambos yngsta barn, 11 år, kommer jag inte alls överens med.

Han ljuger en rakt i ansiktet jämt, flera gånger om dagen.

Han stjäl av alla i hushållet, och förnekar in i det sista, varje gång.

Han pratar "bäbis språk" och avbryter samtal och diskussioner, för att tex berätta att han sladdade med cykeln förra veckan.

Han förstör saker i hemmet, klipper sönder, repar, rotar.

Jag anar att han har någon diagnos till följad av för tidigt född och komplikationer med kroppen som krävde mycket läkarvård första 1-2 åren i hans liv, men föräldrarna anser inte att det är något större fel på honom.

Han kan inte umgås med jämnåriga utan hänger mest med barn som är 2-4 år yngre. Han visar inte empati eller förståelse för någon annans känslor, vuxen som barn.

Min situation nu är ohållbar. Och jag måste, för att få allt att hålla, komma vidare i relationen till bonusbarnet.

Hur ska jag göra för att får det att fungera? Utan att jag ska känna irritation, lust att inte umgås med barnet eller sambo vv när han är här, acceptera och orka jobba på detta?

Är det psykolog/terapi/kurator för min egen skull som gäller?

Tacksam för all återkoppling ?

Tror du att det skulle bli lättare att hantera honom om du började tänka på honom som en fem, sex-åring? Man kan ju bli lurad av hans yttre och tycka att han borde klara mer, men känslomässigt låter han som ett barn i övre förskoleåldern och det är kanske så du behöver se honom för att stå ut.

Eller så flyttar ni isär.

Förstår att det är jag som ska anpassa mig och hantera situationen, men det är så mycket annat också runtomkring som drar ner orken och energin.

Såå trött på att läsa Pope Joan och hans kommentarer om att barn alltid är stackarna och inte kan hjälpa att de är sådana. Alltid bonusföräldern som är boven i dramat. Undrar verkligen vad för slags ungar du har, då du har så jobbiga kommentarer hela tiden !?

Jag är lärare, när jag inte fungerar med en elev (alltså inte riktigt hittar relationen), brukar jag prata med eleven om det.

?Jag känner inte riktigt att det här fungerar, jag upplever att du ofta känner dig (fyll i hur du tolkar situationen). Jag vill gärna att detta ska fungera, men känner att jag har slut på idéer. Kan du hjälpa mig med förslag hur vi ska trivas ihop? Eller har jag kanske till och med tolkat dig fel??

Lyssna in och ställ frågor där du leder barnet till att svara konkreta grejer barnet vill ändra. Hos mig i skolan är det allt från ?ha grejerna i din sal?, ?få låna penna?, ?låt mig vara arg färdigt, vänta fem minuter sen prata om det osv?.

Ofta kan de bli rätt kloka i sina förslag och helt plötsligt delar man ansvaret för relationen tillsammans. Jag bjöd ju till och ändrade detta, ska vi göra så behöver du upprätthålla din del osv.

Kan det vara så att det blir konfrontativt när han ljuger? Är det lättare att säga det i en annan situation eller formulerat sätt? Läs på om lågaffektivt bemötande. Undvik att dra upp felen när syskon eller dina barn lyssnar, det är jobbigt för barnet. Då riskerar ni dessutom bägge två att tappa ansiktet. Är det bara ni försvinner prestigen?

Bonusbarn!

Börjar med lite grund om mig själv.

Jag är äldst av en stor syskonskara. Har vuxit upp med mycket ansvar och alkoholiserade föräldrar. Har bearbetat mina "demoner" med psykolog, gruppsamtal etc i sammanlagt 2 år.

En del bagage kommer alltid finnas kvar, medan det mesta är släppt/bearbetat.

Jag hatar när folk ljuger för mig. Jag hatar när någon stjäl saker etc.

Mina egna barn har sedan tidig ålder lärt sig att man för sig med sanningen och man frågar om man vill ha något.

Lever sedan ca 1,5 år sedan i en relation där vi inte har gemensamma barn, däremot har vi båda barn sedan tidigare relationer.

Min sambos yngsta barn, 11 år, kommer jag inte alls överens med.

Han ljuger en rakt i ansiktet jämt, flera gånger om dagen.

Han stjäl av alla i hushållet, och förnekar in i det sista, varje gång.

Han pratar "bäbis språk" och avbryter samtal och diskussioner, för att tex berätta att han sladdade med cykeln förra veckan.

Han förstör saker i hemmet, klipper sönder, repar, rotar.

Jag anar att han har någon diagnos till följad av för tidigt född och komplikationer med kroppen som krävde mycket läkarvård första 1-2 åren i hans liv, men föräldrarna anser inte att det är något större fel på honom.

Han kan inte umgås med jämnåriga utan hänger mest med barn som är 2-4 år yngre. Han visar inte empati eller förståelse för någon annans känslor, vuxen som barn.

Min situation nu är ohållbar. Och jag måste, för att få allt att hålla, komma vidare i relationen till bonusbarnet.

Hur ska jag göra för att får det att fungera? Utan att jag ska känna irritation, lust att inte umgås med barnet eller sambo vv när han är här, acceptera och orka jobba på detta?

Är det psykolog/terapi/kurator för min egen skull som gäller?

Tacksam för all återkoppling ?