Anonym (Sara) skrev 2021-09-24 18:50:45 följande:
Åh, jag känner med dig. Går igenom liknande situation just nu där varje dag handlar mer eller mindre om att överleva.
Utåt sett ser mitt liv ganska bra ut men inombords dör jag. Känner ingen livslust, svårt att motivera mig och går på sparlåga kan man säga.
Det värsta och jobbigaste är att jag vet precis vad man ska göra för att komma ur det, så det hjälper inte vad folk än säger eller vad jag än gör.
Vissa saker hjälper inte att streta emot, vi har bara en viss viljestyrka, ett visst tak vi kan nå upp till själva sen behöver vi hjälp.
Mina råd.. är att försöka släppa alla krav på att det ska bli mycket bättre och istället försöka ta en dag i taget. För då blir det inte så stort. Alltså att bara ta en dag i taget, målet den dagen kan vara att komma upp ur sängen och äta en måltid. Och att inte försöka få bort tankarna.. det är nog det som hjälpt mig mest, att inte försöka få bort tankarna och istället försöka förändra förhållningssättet till dom. Vad hade du sagt till en vän om den hade mått som du? Exempelvis.. var snäll mot sig själv i denna svåra tid. Om du har en mörk tanke, säg till dig själv, okej nu känner jag såhär.
Finns det någon du kan prata med? Jag känner att det hjälper att få säga sina mörka tankar och känslor till någon, även fast det kan vara skrämmande. Har själv inte så många som kan ta detta då dom flesta människorna stänger av och allt ska vara bra precis hela tiden, fasaden utåt. Men i själva verket är vi många som inte mår bra. Det behövs inte mycket mer än förståelse för det här.
Sen såklart om du kan få någon samtalskontakt CIA vårdcentralen, eller antidepressiva fast det kanske du redan tar?
Och försöka bryta tankarna med någon serie, film.. småsaker som gör livet mindre jobbigt. Själv vill jag inte gå ur lägenheten och känner mig så misslyckad men det hjälper när jag läser om andra som känner samma.
Tack så mycket för ditt meddelande, och förståelse!
Jag har samtalskontakt, samt äter antidepressiva. Så försöker använda den hjälp som finns. Det är kanske det som gör att det känns så hopplöst, att man får hjälp men ändå... Ändå kommer det tillbaka. Men det är väldigt skönt att få prata om de tankar man har, och öm hur mörkt det faktiskt kan vara.
Du har alldeles rätt i att det är enklare att ömma för andra än sig själv. Samtidigt vet jag att utomstående har ett mindre spann av tolerans för hur länge man får må dåligt. Alla är så lösningsinriktade ibland, och när de inte finner en lösning så övergår toleransen i frustration.
Hoppas du kan ta hand om dig idag, och känna ett uns av tillfredsställelse.
