När ena föräldern flyttar

Du får fortsätta kontakta soc och göra orosanmälningar när det behöver. Det där med att inte få träffa kompisar osv, det känner jag igen från en annan familj och där blev den föräldern tydligt tillsagd i tingsrätten när de hade vårdnadstvist, att barnen måste få träffa vänner och gå på sina aktiviteter på alla veckor. 

Vid skolbyte så måste förstås båda v.h skriva under, så det kommer inte gå igenom om du inte vill det. Det enda är om barnen skulle skrivas på den nya adressen och man då tillhör en ny skola. 

Den andra föräldern kan flytta utan att säga det till dig, men de är inte självklart att barnen kan komma med varannan vecka, om det blir för långt för dem. Men mitt tips är att du pratar med en jurist och ev driva en vårdnadstvist. 

Det är därför du behöver ta den juridiska vägen. Soc har inte heller laglig rätt för att göra vad som helst, det tror folk ofta men de kan bara utreda, informera och erbjuda stöd. Om personen inte vill ta emot det så händer egentligen inget mer eftersom Soc inte har det mandatet. Det behöver inte handla om kön, vill jag bara poängtera. 

Min man var i liknande sits som du. Exet har psykiskt dokumenterad sjukdom. Det var bråk och krångel hela tiden. När orosanmälningarna började hagla in blev det förstås samtal på Soc men eftersom de hade gemensam vårdnad så avslutades utredningarna (3 st på 3,5 år) med "Ingen åtgärd" - eftersom pappan ansågs vettig och bra som förälder medan mamman hade brister - man tittar på barnets totala situation och då förväntas den friska föräldern lösa det. Det går dock inte när inte båda kan samarbeta, precis det som du ger uttryck för också.
Efter kamp på det här sättet, med mängder med samtal på Soc och andra ställen, gick till slut min man till  advokat och det var det bästa han gjort. Det blev helt annat när man har juridiken att ta till. Advokaten sa förstås exakt det du skriver här, och de hade ett sånt här (vad det nu kallas) "medlingssamtal" i tingsrätten, för att försöka undvika att behöva gå till rättegång (efter försök på failjerätten).
Min man hade så klart berättat allt för advokaten men han kunde väl inte riktigt tro att saker kunde vara så knasiga som de var. Det var inte förrän de hade det där samtalet och advokaten fick se och höra henne, som han förstod att allt min man sagt var sant. Domaren var inte sen med att döma om ett interimistiskt beslut  om enskild vårdnad för min man + boendet och bara begränsat umgänge med mamman. Det här gillade förstås inte hon men det vara bara att acceptera. Det tog sen ca 1,5 år innan den riktiga rättegången kunde ske (pga att det var sån kö till tingsrätten). Under den tiden blev exet intagen på tvångsvård, fick nya läkarkontakter och så småningom ut och arbetsträna. Ett umgängesavtal sattes upp vid rättegången som tydligt bygger på vad barnen ville. Hon ville ha varannan vecka, punkt slut, men så blev det inte. Det blev ett sakta  uppbyggande från varannan helg till varannan vecka, med förbehållet att hon var tillräcklig i form för att ha barnen där samt om barnen ville dit. Idag några år efteråt så mår hon bättre än på länge, som det verkar. Hon sköter sin arbetsträning och vad vi vet, sin medicinering (jag tror inte det hade hänt om inte rättsprocessen dragits igång och hon fick tvångsvård). Barnen är där i varierande grad och allt är väl inte alltid tipptopp, men de väljer själva hur/när de vill dit och hon har slutat bråka om det. 

Men det kan vara så att du måste ta en runda med Soc igen, bara för att få mer dokumentation (den första utredningen här var väldigt neutral, då visste de inte så mycket än om mammans sjukdom, det kom sen mer och mer följande åren. Den tredje utredningen var den bästa, barnen var då runt 10 år, om jag inte minns fel) 

Det som sker annars när man väljer att stämma på vårdnaden, så utreds saker utifrån tingsrätten. De bestämmer att nya samtal ska ske och det brukar ske via Familjeenheten (hänger ihop med Soc), men de behöver inte vara samma personer som ni mött på Soc tidigare utan personer som har helt fokus på att de ska skriva en rapport till tingsrätten. Det som många tingsrätter också jobbar hårt med är de här samarbetssamtalen och det kan bli bättre än i familjerätten eftersom det är en domare med, även om det inte är rättegång. Deras mål är att försöka tvinga fram en lösning, tvinga folk att samarbeta i princip. Går inte det blir det rättegång men då är ju allt väldigt genomarbetat innan.

Ja här flyter det på rätt bra. Mamman respekterar domen även om hon inte gillade den. Försökte överklaga men fick avslag. Barnen som numera är tonåringar är så gamla att hon inte kan säga så mycket längre, hon försöker vara positiv så att de ska vilja vara hos henne och det är förstås en vinst för både henne och dem om det kan fungera så. 

Men som sagt: 3 socialtjänstutredningar på 3,5 år och ett antal orosanmälningar inför varje utredning, från olika håll, så "håll i och håll ut", som de säger. Till slut kommer ett genombrott. Sen den juridiska processen efter det som också tog sin tid.