Har så lätt för att falla in i ''mörker'' och känslan av utanförskap och att jag är negativt-annorlunda + känslan av att förlora och inte älskvärd

Hej! Det är ett långt inlägg. Men det centrala kanske är det som är fetmarkerade. Det övriga, är mer en inblick om hur jag haft min uppväxt och större förståelse varför jag är som jag är.

Jag sitter just nu och grubblar och fallit in i den gamla vanliga mörkret. Många gånger som är orsaken till det svarta hålet jag ramlar i, är p.g.a känslan av utanförskap och/eller att jag inte duger till och/eller älskvärd.

Jag har ''ganska nyligen'' förstått att jag kan bli omtyckt, med tanken på nya vänskap + skratt som jag får med mig. Jag märker att människor uppskattar och vill kommunicera med mig.

Jag kan organisera olika former av gruppaktiviteter, så som sport och allmänt umgänge. Jag själv har också blivit inbjuden fåtal gånger = Jag är en omtyckt person.

Men! Jag har aldrig, aldrig någonsin känt mig unik inför någon annans ögon. Jag har aldrig någonsin känt mig älskad.

När jag tänker på djupet, så får jag många gånger känslor av att kvinnor (Kanske även människor i generellt) i början inte tycker om mig eller åtminstone ser mig som en neutral figur. Den där omtycktheten, kommer vid senare tillfälle. När den väl har kommit, så får jag i princip alltid bekräftelse att jag är snygg och stilig. Att jag har humor är också något som en vanlig återkommande komplimang. Trevlig och lätt att prata.

Men det stannar alltid där, när jag väl fått vänskapsbandet. Det blir aldrig någon kärlek.

Jag är uppväxt i en trasig familj. Både som barn och tonår har jag varit en känslig person. Min far var frånvarande, som slutligen försvann totalt ifrån familjelivet och jag blev uppväxt med en mor som inte älskade oss, utan mest brydde sig om sin egna heder och ville absolut inte bli utskämd. Hon ville att vi barn skulle uppföra oss unika och som vuxna gentlemän (Redan när vi var barn).

Jag vart en person som accepterade att mamma inte är förmögen att kunna älska och därför började jag bli kall emot henne och mot min äldre bror som var våldsam.

Under hela tonåren fortsatte jag mitt liv som känslig och att vara alla till lags. Jag förändrade mig under denna året, med karaktären som säger vad han tycker, med glimten i ögat.

Jag har avslutat kontakten med familjen sedan 2018.

Jag har vänner. Men jag känner mig så oälskad och en person som man inte kan älska.

Jag tycker om en tjej. Som jag egentligen hade god kontakt med, men som verkar tycka om någon annan mer. Jag är inte svartsjuk, jag känner ingen ilska. Utan det är sorg jag känner. Jag känner att det där är så typiskt min värld. Det är aldrig någon som kan älska mig så mycket eller tycka om mig så pass, att den personen alltid väljer att sitta bredvid mig o.s.v.

Jag behövde skriva av mig och mådde genast bättre. Så centralen med denna tråden var att jag ville anonymt skriva av mig till människor.

Jag tog en paus mitt i trådskapandet och återvände för att skriva mer. Från självmordstankar till att må bättre. Att ta paus hjälpte. Att skriva av sig hjälpte.

Tack till er som läst och ger fina respons!