Du skriver att din dotter inte verkar lycklig, att hon är omotiverad, på mycket dåligt humör och att självförtroendet sjunkit. Det är här man behöver börja. Vad gör att hon mår dåligt? Är det att hon upplever att skolan är för krävande och att hon inget kan eller mår hon dåligt av annan orsak, vilket gör att hon har svårt att lära sig?
Sätt dig ner och prata med henne när ni har tid och det är lugnt. Ibland kan det vara lättare i bilen då man inte ser varandra och man liksom gör något samtidigt, medan andra föredrar soffan med filtar, tända ljus och något gott att äta.
Berätta att du ser att hon inte mår bra och att du vill hjälpa henne. Fråga hur hon mår inuti. Har något hänt? Om hon inte vill/kan svara på det, kan det hjälpa att du berättar att orsakerna till att barn mår dåligt är olika från barn till barn och ge exempel. Det kan vara att man är ensam eller mobbad, man har varit med om något otäckt, att man bara är på dåligt humör och ledsen ofta utan att veta varför, att man känner att man är dålig och inte duger, att något hänt på nätet tex att någon varit elak, man sett något obehagligt eller att någon frågat barnet om saker kring sex, visat sådana bilder eller bett om sådana. Genom att ge exempel på vad som kan få barn att må dåligt, kan det var lättare för barnet att berätta, dels om det råkar vara något av det, dels för att barnet ser att den vuxna vågar benämna saker som är jobbiga eller känns pinsamma.
En orsak till att barn inte vill berätta hemma om jobbiga saker, är att de vill skydda de(n) vuxna, inte oroa eller vara till besvär. Då är det viktigt att den vuxna berättar att han/hon vill höra, även om det skulle vara jobbiga saker och även om det vore så att barnet gjort något man inte ska/får. Det är viktigt att barn vet att det finns bra och dåliga hemligheter. De dåliga är sådana som inte känns bra inuti och dem får och ska man berätta för någon vuxen man litar på, även om någon sagt att man inte får det eller att man lovat att hålla tyst, även om det är en vuxen.
Om barnet inte vill berätta så uppmuntra, men pressa inte. Man kan också fråga om det finns något som är jobbigt, men som barnet inte känner att det vill/kan berätta. Säga att man vill lyssna senare om barnet vill berätta. Fråga någon gång ibland så barnet får en naturlig möjlighet att berätta, men inte för ofta. Viktigt det upplevs som ett erbjudande och inte som t.ex. tjat.
Ge också barnet möjlighet att få hjälp utan att behöva berätta för föräldern, att barnet tex kan vända sig till skolsyster eller skolkurator. Berätta om BRIS och visa gärna deras sidor, att man kan ringa, chatta eller mejla och helt anonymt om man vill. Det syns inte heller på telefonräkningen att man ringt dem. De som svarar är vuxna som valt att jobba med barn och ungdomar som behöver prata med någon.
Det blev långt. Återkommer troligen imorgon med tankar kring det pedagogiska.
