Hur ska jag tänka... hjälp!
Helt ärligt så har du överhuvudtaget inte bearbetat skilsmässan och vad din man utsatte dig för utan du gick ur askan in i elden med ny man och graviditet.
Att du saknar din man är inte så konstigt men det betyder ju inte att det är en bra saknad och det betyder inte heller att det är en bra idé att börja om.
Jag tycker att du ska leva ensam med barnen och fokusera helt på dom och faktiskt landa i tillvaron igen efter båda uppbrottet och verkligen få in vad du varit med om. Du ska absolut inte ta några som helst beslut just nu. För tänk om du om ett halvår ångrar dig och så måste ni alla igen bryta upp och börja om igen...
Och ja den nya pappan har all rätt i världen att kräva halva vårdnaden och halva umgänget. Antingen frivilligt med sin hjälp eller via myndigheter. Och den rätten har han ända fram tills barnet är 18 år och myndig
Så att leva som nån kärnfamilj med exmaken och låtsas som ingenting hänt är en destruktiv tanke. Det är inte han som är pappan.
Dessutom måste du vare sig du vill eller inte stå ut med omgivningens dömande (tyvärr) över vad som hänt. Vilket i sig kan skapa konflikter och folk so ställer till det. Glöm inte att barnet har sin farmor och farfar och andra släktingar som kan höra av sig vartefter tiden går.
Så.. Städa upp i röran och skapa en vettig vardag för barnen och se vad som dyker upp och landa i att du är ensam först och främst. Sen kan du eventuellt se om det finns en ny man att älska.
Lite hårda ord kanske men jag vill att du steppa upp och tänker på att du är mamma i första hand och behöver ha en fast tillvaro att utgå ifrån. Lite föräldraansvar alltså.