Min man och hans familj

Mina barns farföräldrar har tyvärr träffat dem väldigt lite under deras uppväxt, det kan ha gått år emellan gångerna fastän farmor inte bor mer än en timme bort och farfar bodde i samma stad som oss. Och då är det jag eller pappan som har åkt till dem med barnen, varken farmor eller farfar (de är skilda) har varit hemma hos oss särskilt många gånger. De verkar inte så intresserade bara. Det har gjort mig ledsen och arg, dels för att jag tycker det är en förolämpning mot mina underbara döttrar som de ska fanimej vara överlyckliga över att ha som barnbarn, men också för att jag alltid har önskat ha en stor kärleksfull familj som umgås och hjälper varandra.

Min mamma har däremot varit en väldigt aktiv mormor som har varit ständig barnvakt, hon har haft barnen flera veckor på sommaren och kommit ofta på besök. Hon hade dem alltid i tankarna och köpte både presenter, kläder mm för att hon hade sett något hon trodde de skulle vilja ha eller behöver, medan farmor ringde men skickade ingen present vare sig på födelsedagen eller julafton. Farfar kom nog inte ihåg någon födelsedag förutom den första då han råkade vara hemma hos oss och köpte en riktigt billig skräppresent, till sitt första barnbarn...

Barnen är stora nu och både mormor och farfar har gått bort. De sörjde sin mormor enormt men brydde sig inte ens om att gå på farfars begravning, de kände ju honom knappt.