Utseendefixerad

Detta är inget man kan få hjälp med över ett forum, skulle jag tro. Låter mer som om du behöver någon person att prata med. Har du pratat med en psykolog tidigare?

Dina närstående kan också vara ett bra stöd så gott det går.

Du får jättegärna skriva här också, det var inte så att jag menade att du inte får det. Jag syftade mer på att detta låter som om du behöver en psykolog att prata med.

Hur var det under tonåren, där man kanske börjar intressera sig för kärlek. Vart du alltid utanför eller kände att dina tjejvänner fick all uppmärksamhet och/eller att dessa verkade alltid ha de ''bästa'' kläderna i kombination med ''bästa'' sättet att sminka sig, fixa håret m.m.

Ibland kan det kännas skönt, skulle jag tro, om man förstod själv varför man är så som man är. Ett exempel att man kanske blivit en ångestfylld person för sitt utseende, för att man varit med om något jobbigt.

Du är inte sjuk, det skulle i alla fall inte jag kalla det. Utan det är exakt så som jag misstänkte att det rör sig om. Du har upplevt utanförskap, du har blivit bort prioriterat för att ''någon annan kommit bättre''. Du kanske till och med bär på en rädsla att när som helst kommer din nuvarande försvinna i armarna på någon annan.

Hur känner du dig inför att träffa en helt ny tjejkompis och så får hon komma på middag eller att hon bjuder hela familjen hem till henne och då skakar hon hand med din kille, alltså träffar honom första gången. Kan du tänka dig i den scenarier och tror du att du skulle känna dig rädd för att din kille skulle försvinna tillsammans med henne. Att hon på något vis ''snor'' honom ifrån dig.

Eller att din nuvarande bara får en ny kvinnlig kollega. Hur känns det? Får du några känslor av att din kille kommer att bli ''förälskad'' i någon annan. För att du hela tiden tänker att du i själva verket inte duger till.

Jag tycker det är bra att du skriver av dig. Det blir ju ändå en positiv känsla. Du inser att du har problem och det bästa är att man kan medge att man har problematik och sedan söker du hjälp. Men jag skulle inte kalla det för sjukdom. Du har nog bara självkänsla/självförtroende att jobba med.

Det är oerhört tråkigt att det vart så som det vart under din unga år, speciellt i en tid där man upptäckt kärleken. D.v.s man har märkt vilken läggning man har, man har upptäckt killar/tjejer på det andra spännande sättet + att man har massa hormoner som gör att man blir extra känslig. Dessutom är världen fortfarande helt nytt för en. Man är så sårbar, som man kan bli. Så jag tycker det är synd att det vart så som det vart.

Men det betyder inte att du kan komma ut ur det mörka hålet.

Dessutom tror jag att du kan ta det hela som en positivt erfarenhet, när du har fått bra hjälp och mår bra igen.