Låta barnet ta med sig saker?

På det stora hela spelar det nog ingen roll. Dels för att det kommer att finnas gott om saker som barnet bara inte kan få för att det inte är praktiskt möjligt och på så sätt få träna på att inte få allt, och dels för att detta går att lära barnet senare, när han eller hon kan resonera och förstå lite bättre. 

Å andra sidan verkar det ju väldigt omständligt och på gränsen till det tillåtna (ta saker från biblioteket!). Barnet måste ju någon gång lära sig att man inte kan få allt och som föräldrar så ligger det största ansvaret att göra det på er. Din man avsäger sig en stor del av det ansvaret för närvarande och antingen kommer du att behöva axla det istället eller så får han jobba igen det vid ett senare tillfälle. Eller så kommer ert barn att få betala priset själv (inte ok).

Kan din man säga nej när det verkligen behövs? Tar han nödvändiga konflikter med barnet? Säger han inte nej för att han tycker att det är jobbigt, eller för att han anser att barnet har det för jobbigt? Har han någon alternativ strategi för att lära ert barn om mitt och ditt och att man ska respektera andras saker?

Alltså det kommer inte att ha några katastrofala följder för barnet. Ibland får man ta med sig saker och ibland får man inte det. Det gäller för alla och små barn förstår ändå inte varför man får det ibland och ibland inte. Man får ta med de lånade böckerna från bibblan, men inte spelpjäserna. Det finns ingen logik i det för ett så pass litet barn.

Men även om jag inte tror att det är ett direkt skadligt beteende, så tycker jag att din man beter sig omoget eller är lite lat. Det finns andra strategier för att få barnet att lämna platser utan dramatik (avledning och mutor tex) och dessutom är ett sammanbrott eller två inte hela världen heller. Man måste komma till ett stadium som förälder där man tycker att det är ok att säga nej liksom. Han får kanske träna på det? 

Jag säger ibland att jag kan uppfostra barnen nu eller för alltid. Alltså antingen tar jag mig tiden att lära dem något nu med en gång eller så får jag leva med att de inte kan det. Ibland är det faktiskt läge att skjuta upp något till ett senare tillfälle, men i de allra flesta fall så skjuter man bara sig själv i foten och jobbet blir allt annat än mindre genom att vänta.

Ibland fastnar vi i vårt föräldraskap och kan behöva en puff i rätt riktning. Hjälp din man att spåna om alternativa strategier för att få ut barnet. Kanske att förbereda ordentligt, ta med ett litet snack att äta på vägen, leka en rolig lek på vägen ut eller ha en packe klistermärken i fickan att dela ut (eftersom barnet nu är vant att få något konkret i handen). Om han ser att det finns alternativ till raseriutbrott eller att få något med sig så kanske han kommer att orka ta tag i det?