Snälla hjälp, otrogen sambo.

Det framkom nog inte, men dem har skrivit till varandra under flera månader, hon har gett henne många komplimanger och hon har skickat bilder till han. Är det bara jag som tycker att det är Otrohet?

Hon berättade att hon hade sagt att dem inte skulle skriva till varandra under semestern. Vilket verkar konstigt. Jag tror inte att dem hade slutat att skriva till varandra om inte jag konfronterade henne.

Har någon bedragit dig?

Hon har ett jobb där hon kan sluta timmar innan schemat beroende på hur det ser ut på jobbet. Ibland kan hon sluta timmar innan schemat. Den senaste kvällen kom hon hem vid 03. Det har varit fler afterwork under denna våren än innan. Men hon har även börjar träna regelbundet och införskaffat nya kläder, fixat naglar etc på en nivå hon inte gjort innan. Hon förklarar detta genom att hon vill vara fin för mig, bara mig ... 

Jag mår fruktansvärt dåligt, om som jag sa innan så är min magkänsla att hon ljuger. Men jag kan inte bevisa något förutom det jag läst. Han har inte skrivit till henne sen somras men då hade hon blockerat honom. Senast förra fredagen tog jag bort blockeringen på messenger så om han skrev så skulle jag kolla deras delade filer.  

Jag vet vem kollegan är, detta kanske inte hör till och jag kanske skriver detta för att skydda mig själv lite men. Han ser inte bra ut alls, jag känner att jag är med mycket marginal snyggare än honom. Självklart betyder det inget i sig, han kan ha charmat henne och han kan ha fallit för hans personlighet. Jag vet inte, mitt i allt detta händer det som man inte kunde föreställa sig. All min manlighet försvinner. Jag är inte rädd att prata med han men, skulle han säga att dem har haft fysisk kontakt vet jag inte om jag skulle kunna hålla mig från att använda våld. Jag är absolut ingen våldsam person och senaste jag slogs med någon var en 10år sedan. 

Det nya sexuella säger hon har kommit för att hon inte tidigare vågat göra vissa saker och rädslan att förlora mig har bidragit till en större lust och med det vågar hon nu. 
Det är mycket som jag velat testa innan och nu känns det helt naturligt. Vi har riktigt bra sex nu men det är som jag sa innan. När som helst och under sexet kan det komma hjärnspöken som bara sätter stop för det som händer.

Det är som många säger, sexet kommer släppa. Även dem intensiva känslorna och all gråt. Men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Just nu så rullar allting på, hon har börjat jobba igen sen måndags. Barnen har börjat skolan och nu kommer vardagsrutinerna tillbaka. Skola, träning, matcher etc. Enligt henne har dem inte träffats på jobbet än, vilket betyder att hon inte haft kontakt med honom sedan jag upptäckte otroheten. 

Jag känner mig så jävla omanlig, på ett sätt vill jag bara be henne fara åt helvete, söka upp snubben och slå ihjäl han. Men sen kommer förnuftet, det kan ha varit hon som påbörjat allt, men det kan även vara så som hon säger. Att det bara var månader av flörtande. Hon säger dock fortfarande att hon inte har flörtat med honom utan att det är han som skrivit att hon är vecker, fin etc. 

Vissa dagar är mycket jobbigare än andra, just nu vill jag bara supa ner mig. Ibland känner jag att jag ska lita på det hon säger och jag ser hur mycket hon älskar mig och vill ha kvar mig. Andra dagar som idag blir jag lika äcklad av henne som av mig själv. Jag känner mig så naiv och det blir svårt att få ihop något vettigt resonemang på hur jag ska känna eller hur jag ska agera. 

Jag skäms verkligen, det känns inte rätt.  

Hej igen.

Jag känner bara för att skriva av mig lite, hoppas ni fortfarande kan komma med ny perspektiv. Det har varit ett helvete ett tag. Jag fick reda på att hon har kramats med sin kollega på jobbet under tiden dem skrev med varandra. Enligt henne vanliga kramar utan tafs eller kyssar. Det gjorde självklart att jag mådde ännu sämre. Vi är fortfarande tillsammans idag. Ni som skrev att det heta sexet skulle försvinna hade rätt. Kort efter att hon börjat jobba var hon som en helt annan person rent sexuellt. Det var inte förrän jag påpekade detta som hon började att förföra mig och bete sig som efter otroheten. Jag mår fortfarande skit, hon vill inte lämna mig och får panikattack när jag berättar att jag vill lämna henne. Detta gör jag inte pga barnen, ekonomi och att jag trots allt älskar henne. Men även det börjar rinna ur sanden, argumentet att det är för barnens skull och min kärlek till henne. Hon har bytt jobb, men det var inte hennes initiativ, det tog ca en månad efter hon börjat jobba. Jag hoppades att hon skulle inse det själv. Dock var hon snabb med att hitta en ny arbetsplats efter att jag förklarat hur ledsen och orolig jag var när hon jobbade. Jag tänker fruktansvärt ofta på om hon haft något sexuellt med honom, jag får bilder på när dem har sex. Detta är oönskade tankar, jag känner mig så nedvärderad och vet inte hur jag ska bli kvitt tankarna. De som jag pratat med IRL tycker att det är konstigt att två vuxna människor kramas. Vilket gör att min svartsjuka blir starkare och med det mår jag sämre och får de äckliga tankarna. Jag vet fortfarande inte hur jag ska gå vidare. Hon tar inga initiativ till att prata om det som hänt. Det känns som om hon tar mig för givet igen, vilket hon sagt att hon gjort under otroheten. Men enligt henne är hon orolig varje dag för att jag ska lämna. Jag vet inte vad mer jag ska berätta. Men har ni några frågor så försöker jag svara så gott jag kan. Till er som läst, tack från botten av ett sårat hjärta.

Det är ett ständigt helvete, det går inte en dag att jag tänker på vad hon gjort. Jag tänker tillbaka till då det hände och blir otroligt frustrerad över hennes agerande. Inte nog med att hon var otrogen utan hon hade också ett jävla driv. Jag stöttade självklart henne i allt hon gjorde då. Det var att fixa naglarna, frasarna, köpa nya kläder, tränade, bad om nya underkläder etc. Ja, hon hade ett starkt driv till att göra saker som aldrig förr.

Idag så funderar jag varje dag på om jag ska lämna henne. Vissa dagar är det inte lika intensivt och då är det "bra'" mellan oss. Jag har verkligen svårt att tro att hon inte gjort något mer än att bara kramats och skrivit med han. Dem jobbade tillsammans, på ett jobb där hon kan sluta betydligt senare och tidigare än schemat. Dem gick på AW tillsammans, dem skrev med varandra i månader. Känns ju otroligt långsökt att två vuxna människor bara kramas och att det stannar där.

Barnen, det är där som jag sagt tidigare allting skiter sig. Jag kan inte föreställa mig hur dem kommer må om jag lämnar henne, värst av allt är att jag kan inte tänka mig ett liv där jag bara får ha dem vv. Jag känner mig så otroligt liten.

Vad gäller parterapi så är det något som jag är osäker på, rädd att det skulle leda till att jag förlåter henne och att vi lägger allt bakom oss. Det vill jag inte, jag kommer aldrig unna henne den förlåtelsen, om vi separerar så ska hon åtminstone ha skuldkänslor för det hon gjort.

Jag hoppas att jag finner styrka och lämnar henne.

Jag skriver en uppdatering inom ett par dagar. Har verkligen försökt undvika tråden och allt vad den innebär. Tack ... <3

Hej allihopa. 

Jag har beslutat att separera. Det beslutet togs för ca två månader sen och vi bor tillsammans än idag. Förmodligen så är det inte aktuellt att vi flyttar isär förän efter sommaren. Men det som känns otroligt jobbigt just nu är att det känns som att det tog ett år nästan innan man riktigt förstått vad som hänt. 
Mår helt ärligt sämre idag än jag gjort tidigare. 

Ursäkta att det tog tid att ge en uppdatering men det har varit ett helvete att infinna sig i denna situation ... 

Neej, inget alls. Vi har knappt pratat om det på månader. Men känns som man gjort allt för barnens skull och att till slut orkade jag inte mer.
Trodde att det skulle bli enklare att acceptera med tiden. Men till slut kändes det som jag gjort allt annat än accepterat vad som hände. När jag väl insåg hur dåligt jag mår och hur mycket jag nedvärderar mig genom att försöka hålla fast; så blev jag tvungen att försöka behålla den lilla värdighet som fanns kvar och separera. 

Jag får intrycket hon tagit det på ett bra sätt, visst hon säger att hon är förstörd. Men jag lovade henne att alltid ställa upp och vara snäll. Vilket jag varit till 100% Men de senaste veckorna så känns det som att hon inte alls känner sig ledsen längre

Jag känner att det kan egentligen bara bli bättre. Jag har blivit sviken av den personen som jag allra mest litat på. Vilket även lärt mig att ingen är perfekt och att det är bara naivt att förlita sig på en annan individ. Detta är något jag aldrig hoppats på få uppleva. 
Just nu känner jag att jag bara kan utvecklas om jag får bo själv och ta all ansvar som ligger på mig. 

Jag känner bara att Vad gäller mina värderingar så ska jag vara den "större" personen i situationen. Att när våra barn är vuxna så ska jag med stolthet kunna säga att jag gjorde allt i min makt för att stötta er. 
Det är så jag känner, så länge jag ställer upp för familjen så kan jag stå rakryggad. Självklart är det så att när väl jag eller hon träffat en ny så kommer jag inte längre bistå med det stöd och trygghet som jag vill. 

Jag känner att det tyvärr inte går att lappa ihop, dels för att jag känner att hennes intentioner inte är att lösa det. Utan mer att stå ut tills vi flyttar isär och dels för att jag kan inte lita på henne. 

Det värsta av allt är att det känns som att hela situationen är likgiltig för hennes del. Vilket beslut jag än hade tagit så skulle hennes reaktion vara likadan...