Jag är SÅ glad och tacksam för att sociala medier inte fanns när jag växte upp. Min mamma är en rätt gränslös person som gärna söker sympatier från andra och jag kan sätta en miljon spänn på att om t.ex. bloggar/facebook/instagram funnits när jag var liten hade hon skrivit väldigt uttömmande och detaljerat om min sjukdom och livet med min diagnos.
Hon har skaffat facebook sen jag blev vuxen och har TVÅ gånger skrivit, för mig, väldigt utlämnande och kränkande historier på sin facebook om mig och min diagnos antagligen för att "ventilera" hur jobbigt det var för henne som mamma. Första gången det hände så började jag nästan gråta och blev illamående när jag såg det, det kändes fruktansvärt. Då bad jag bara henne ta bort det.
Andra gången var ännu värre för då hade jag varit väldigt sjuk länge och hon skrev ett extremt detaljerat långt inlägg om min kropp, mina mediciner, min behandling, att jag låg på sjukhus, att jag "såg så sjuk och döende ut" etc, den gången taggade hon även mig i inlägget, och då blev jag riktigt jävla förbannad och ringde upp henne och sa att hon skulle ta bort det direkt, hur jag kände det när jag läste vad hon skrivit, och att om det hände en gång till så kommer jag säga upp kontakten med henne. Så arg blev jag, för det kändes som ett fruktansvärt övertramp. Som att hon blottade allt mitt privata utan att jag godkänt det, till människor som är HENNES vänner och som jag inte ens känner, men också till vänner och bekanta som känner mig.
För mig är min diagnos något väldigt privat och inget som jag vill fläka ut för vem som helst utan jag vill välja själv vem jag berättar för. Det är även en diagnos som inte syns på utsidan och jag vill gärna att människor lär känna mig, och den person jag är, och inte vem jag är som "sjuk".
Har full respekt för att föräldrar till sjuka barn vill ventilera på olika sätt och har ett behov av att prata av sig, men man behöver inte göra det öppet på sociala medier där väldigt många (ibland till och med alla) kan ta del av det. Slutna/privata grupper och forum känns mer lämpligt men även där att man kanske tänker på vad man lägger ut och inte.
Jobbar för övrigt med tonåringar och det har tydligen blivit rätt vanligt att när dom börjar närma sig myndig ålder ber sina föräldrar ta bort alla mindre smickrande foton dom lagt upp på barnen under uppväxten från sociala medier. För alla boombers är väl känslan ungefär: tänk att din mamma och pappa visade upp det privata fotoalbumet från din barndom för hela världen, så gångrar du den känslan med ca 10.000 pga hur lätt det är att ta foton idag samt att mycket av det som läggs upp är väldigt svårt att ta bort, på riktigt alltså.
Hur som helst ville bara ge en bild från "andra sidan" som det sjuka barnet som absolut inte är bekväm med att få privatlivet och det allra innersta utfläkt på internet/sociala medier av föräldrar som vill ventilera eller söka sympatier.
Något att ha i åtanke också är alla arbetsgivare som googlar/facebookcheckar anställda som sökt jobb (jag rekryterar ibland personal och så gör jag själv) så kommer man till en blogg ens förälder skrivit om den sökandes sjukdomsdiagnos. Jag dömer inte folk utifrån det utan kollar mer på annat men skulle inte bli förvånad om andra arbetsgivare tänker annorlunda eller kanske backar beroende på vad som står.
Borde typ finnas någon "vett och etikett på nätet" för vuxna.
