Min sambo vill ha en hund, inte jag

Nej men det har inte heller något att göra med kärleken till partnern tycker jag. Man kan älska varandra i princip hur högt som helst, men vill man HELT olika saker i livet (alltså oavsett om det rör flytta till andra sidan jorden eller bo kvar i hemstaden, skaffa barn eller inte eller de andra stora frågorna där ena partnern skulle förtvina om den andra fick sin vilja igenom så tror jag inte att man blir lycklig i slutändan, hur mycket man än älskar varandra. Risken är tvärtom rätt överhängande att man tillslut blir bitter för att man fick offra så mycket, och att partnern istället - 25 är längre fram i tiden - blir hela källan till det. Och så tar förhållandet slut ändå, man har bara slösat bort 25 år och blivit bitter på köpet.

Och kanske släpper TS det och går med på att skaffa hund? Han visste ju att sambon alltid velat ha en hund, så trodde han att det skulle ändras efter att de flyttat ihop, eller? Varför väljer inte TS sin sambo framför hans ovilja att skaffa hund? 

Det här går ju liksom åt båda håll och ingens vilja är ju mer värd. Gulligt att du hade valt din sambo över en hund, men det betyder ju inte att TS sambo måste göra samma sak. Att behöva ge upp något man verkligen vill göra i sitt liv pga ens partner är som upplagt att skapa bitterhet i relationen.  

Och TS visste att sambon ville ha en hund, så därför accepterade han det när han valde att flytta ihop med henne. Ville han inte bo med en hund skulle han kanske inte ha flyttat ihop med en kvinna som absolut vill ha en hund. 

Situationen nu ligger på hans ansvar exakt lika mycket som hennes. De är båda skyldiga till att inte ha tänkt igenom flytten tillräckligt mycket innan. Går de isär gör han förhoppningsvis inte om misstaget att flytta ihop med någon som vill ha en hund, då han absolut inte vill ha en själv. 

Det kanske inte är din dealbreaker, men det finns säkert något annat som är det. ;)

Att din sambo absolut inte vill ha barn eller vice versa, eller att ni vill uppfostra dem på HELT olika sätt, eller att han vill sälja huset och bo i husvagn från och med nu, eller att ni ska bli swingers? ja kärleken är inte allt helt enkelt.

Och det är det jag menar - om partnern inte kan leva med den RELATIVT lilla uppoffringen kanske det inte är äkta kärlek från båda hållen? Och om partnern är emot det för att hen verkligen ogillar hundar kanske man inte är så kompatibla i slutändan.

För ja, är det äkta kärlek så kan man klara av att gå ut med hunden när ens partner är sjuk eller se till att den överlever medan hen är på affären. Då tycker man att det är en del av paketet att ställa upp för varandra.

Sen kan det ju mycket väl bli så att det är ?andras byrackor och min hund?. Jag ser mig också som en hundälskare, och ändå finns det ändå massvis av hundtyper som jag Bara tycker är irriterande. Hundar som inte kan slappna av, som är för påflugna, för intensiva, som inte kan läsa andras kroppsspråk osv osv. Samtidigt som jag tycker att min hundtyp är de klokaste, finaste och mest lojala varelserna som finns.

Min sambo ville inte heller att vi skulle skaffa hund. Men tillslut gav han med sig, och nåt år senare köpte han sin egna hund och nu kan han inte tänka sig att vara utan.

*er lägenhet. Att du inte tänkte skaffa hund i din är väl en helt annan fråga

Vem får stanna i hyresrätten om ni gör slut baserat på reglerna?

Det behöver som sagt inte bli så, folk kan ha förutfattade meningar och ändra sig längs vägen. Jag har sett det på nära håll, flera gånger. Men visst, insatserna är väldigt höga så det är kanske ingenting jag rekommenderar. Speciellt inte till totala främlingar.

Ja, en hund kräver massor av tid, jobb och pengar. Av ägaren. Sambons del i det hela behöver inte bli speciellt stor alls. Jag har en kompis som sköter precis ALLT med sin hund HELA tiden för att sambon inte ska behöva lyfta ett finger eftersom det inte är hans hund? men visst, hon lever också ett liv där det är möjligt. Det är verkligen inte alla förunnat.

Jag tar också det STORA ansvaret för min hund - det är någon gång om året det kör ihop sig och jag behöver hans hjälp med nån passning eller rastning. Det tycker jag gott han kan ställa upp på när han vet hur lycklig hundlivet gör mig. Faktiskt. Precis som jag gör mängder av andra kompromisser och uppoffringar i min vardag för att han ska få det lite bättre.

Jag avstår katt för att han är allergisk, och det är väldigt tråkigt för jag hade hemskt gärna haft en liten kisse. Men det är inte på långa vägar samma trauma som ett liv utan hund hade inneburit - där går gränsen ;)

Jag hade lämnat dig och skaffat hund - gärna två. Jag vill inte leva med någon som har synpunkter på hundhår och annat, för den personen kommer troligen inte heller att klara av att ta anvar för och leva med små barn som grisar ner, för det är de riktigt duktiga på.  Faktum är att jag har lämnat ett förhållande för en hunds skull. Men kort tid därefter träffade jag min man, som redan hade en egen hund. Det finns alltid en lösning på problemet...

Har han sagt att han inte vill ha hund när han bor själv är det väl åtminstone öppet för tolkning skulle jag säga. ;) Det var väl en felskrivning men lite osoft att skriva ?min lägenhet? när man bor tillsammans

Ja i det här fallet hade jag ju uppenbarligen inte flyttat ihop med ts till att börja med, eftersom hans ståndpunkt var tydlig redan då.

Skönt att ni nu är överens om att inte skaffa hund . Men tror du att en innekatt hårar och grisar mindre än en hund? En innekatt kräver ju också väldigt mycket sällskap, aktivering och ansvar och idag rekommenderas ju att man alltid tar 2 kattungar om man inte tex jobbar konstant hemma så katten har sällskap.