Min sambo vill ha en hund, inte jag

Jo, pga hunden

Att ge upp drömmen om en hund är/kan vara en lika stor uppoffring som att ge upp drömmen om ett barn. Säger pappan till mina barn nej till en ny hund sen så kommer vi behöva flytta isär.

Yep, instämmer! Det borde man varit tydlig med från början. Men det kan vara en dealbreaker ändå.

Det handlar inte om kärleken till en ny, icke existerande hund, det handlar om att göra avkall på hela sin person. Och det märkliga i att partnern inte kan göra den förhållandevis lilla uppoffringen när det betyder så otroligt mycket för den andra.

Ja, avkall på hela min person. Förutom att förlusten av den där totala, konstanta, oersättliga, villkorslösa kärleken i mitt liv skulle kännas som ett slag i magen hundra gånger om dagen, så skulle:

- min dagliga motion gå från en mil till typ 300 steg

- hela min umgängeskrets gå förlorad och inte ersättas av någon ny

- jag inte längre kunna utföra det absolut roligaste jag vet, att träna och tävla

- mitt andrum försvinna, jag har ett väldigt stort ensamhetsbehov

Så nä, skulle min partner säga tvärnej till hundar så hade förhållandet inte fungerat. Jag behöver hundar för att fungera som människa. För att ta det i dina termer så hade du kunnat vara tillsammans med någon som, samma dag ni flyttade ihop, sa: ?just det, det blir inget mer sex. Nej här tänker jag inte kompromissa något, det är bara så??

Utgöra hela din person av sex?

Nej, hunden och den relationen är ett komplement till den mänskliga. Jag behöver såklart bägge, men inte en människa som inte förstår hur enormt viktigt det är för mig.

Jag är inte ett dugg dedikerad om det inte rör sig om hundpromenader eller hundsporter. Gick upp över 20 kg under de 15 månader jag var mellan hundar sist ;)

För att jag har flyttat till en stad lååååhååhååångt ifrån min hemstad, och under de tio åren jag bott här har samtliga nya bekantskaper och vänner varit andra hundmänniskor som jag träffat i hundsammanhang. Har jag ingen hund kommer jag inte ut och träffar andra människor, så är det bara. Då sitter jag hemma.

Jag kan inte tävla i lydnad eller agility utan att ha en hund att tävla med. Andra motionsformer är jag bevisligen inte det minsta intresserad av ;)

Andrummet kommer av att jag är iväg med bara mig och min hund, antingen till klubben eller på promenader.

Det låter nog lite inrutat och så är det väl också. Har en del autistiska drag och är inte ett dugg intresserad av att lära känna människor jag inte identifierar mig med.

Men ja, vi är ju rörande överens om att såna som mig inte ska vara i en relation med någon som inte accepterar hundar. Det är väl lite som förhållanden där en inte vill något hellre än skaffa barn och den andra absolut inte vill ha. Ingenting att satsa på.

Nej men det har inte heller något att göra med kärleken till partnern tycker jag. Man kan älska varandra i princip hur högt som helst, men vill man HELT olika saker i livet (alltså oavsett om det rör flytta till andra sidan jorden eller bo kvar i hemstaden, skaffa barn eller inte eller de andra stora frågorna där ena partnern skulle förtvina om den andra fick sin vilja igenom så tror jag inte att man blir lycklig i slutändan, hur mycket man än älskar varandra. Risken är tvärtom rätt överhängande att man tillslut blir bitter för att man fick offra så mycket, och att partnern istället - 25 är längre fram i tiden - blir hela källan till det. Och så tar förhållandet slut ändå, man har bara slösat bort 25 år och blivit bitter på köpet.

Det kanske inte är din dealbreaker, men det finns säkert något annat som är det. ;)

Att din sambo absolut inte vill ha barn eller vice versa, eller att ni vill uppfostra dem på HELT olika sätt, eller att han vill sälja huset och bo i husvagn från och med nu, eller att ni ska bli swingers? ja kärleken är inte allt helt enkelt.

Och det är det jag menar - om partnern inte kan leva med den RELATIVT lilla uppoffringen kanske det inte är äkta kärlek från båda hållen? Och om partnern är emot det för att hen verkligen ogillar hundar kanske man inte är så kompatibla i slutändan.

För ja, är det äkta kärlek så kan man klara av att gå ut med hunden när ens partner är sjuk eller se till att den överlever medan hen är på affären. Då tycker man att det är en del av paketet att ställa upp för varandra.

Sen kan det ju mycket väl bli så att det är ?andras byrackor och min hund?. Jag ser mig också som en hundälskare, och ändå finns det ändå massvis av hundtyper som jag Bara tycker är irriterande. Hundar som inte kan slappna av, som är för påflugna, för intensiva, som inte kan läsa andras kroppsspråk osv osv. Samtidigt som jag tycker att min hundtyp är de klokaste, finaste och mest lojala varelserna som finns.

Min sambo ville inte heller att vi skulle skaffa hund. Men tillslut gav han med sig, och nåt år senare köpte han sin egna hund och nu kan han inte tänka sig att vara utan.

Det behöver som sagt inte bli så, folk kan ha förutfattade meningar och ändra sig längs vägen. Jag har sett det på nära håll, flera gånger. Men visst, insatserna är väldigt höga så det är kanske ingenting jag rekommenderar. Speciellt inte till totala främlingar.

Ja, en hund kräver massor av tid, jobb och pengar. Av ägaren. Sambons del i det hela behöver inte bli speciellt stor alls. Jag har en kompis som sköter precis ALLT med sin hund HELA tiden för att sambon inte ska behöva lyfta ett finger eftersom det inte är hans hund? men visst, hon lever också ett liv där det är möjligt. Det är verkligen inte alla förunnat.

Jag tar också det STORA ansvaret för min hund - det är någon gång om året det kör ihop sig och jag behöver hans hjälp med nån passning eller rastning. Det tycker jag gott han kan ställa upp på när han vet hur lycklig hundlivet gör mig. Faktiskt. Precis som jag gör mängder av andra kompromisser och uppoffringar i min vardag för att han ska få det lite bättre.

Jag avstår katt för att han är allergisk, och det är väldigt tråkigt för jag hade hemskt gärna haft en liten kisse. Men det är inte på långa vägar samma trauma som ett liv utan hund hade inneburit - där går gränsen ;)

*er lägenhet. Att du inte tänkte skaffa hund i din är väl en helt annan fråga

Har han sagt att han inte vill ha hund när han bor själv är det väl åtminstone öppet för tolkning skulle jag säga. ;) Det var väl en felskrivning men lite osoft att skriva ?min lägenhet? när man bor tillsammans

Ja i det här fallet hade jag ju uppenbarligen inte flyttat ihop med ts till att börja med, eftersom hans ståndpunkt var tydlig redan då.