KillBill skrev 2025-03-02 21:52:32 följande:
Det är ingen fri tolkning. Det är ett historisk faktum.
fler historiska faktum
en.wikipedia.org/wiki/Medieval_Inquisition
en.wikipedia.org/wiki/Spanish_Inquisition
en.wikipedia.org/wiki/Roman_Inquisition
en.wikipedia.org/wiki/Portuguese_Inquisition
en.wikipedia.org/wiki/Inquisition_in_France
en.wikipedia.org/wiki/German_Inquisition
en.wikipedia.org/wiki/InquisitionThe Inquisition always referred to biblical passages, as well as to church fathers, like Augustine of Hippo, to legitimise his actuation.
The New Testament contains some sentences that the church could interpret for dealing with heretics. The excommunication of a deviant from the faith was equivalent to handing him over to the Devil: "When you have gathered together, and my spirit with you, in the power of our Lord Jesus, hand this man over to Satan for destruction of the flesh, so that his spirit may be saved on the day of the Lord." (The Pauline letters: 1 Corinthians, B. Incest in Corinth, 5:4 and 5:5 )[199]
The sentence of Paul could also be understood in this way: he handed over to the Devil those "who have suffered shipwreck in the faith [...] so that they may be taught not to be blasphemous." (The Pastoral epistles: 1 Timothy ? The first letter from Paul to Timothy?Timothy's responsibility: 1:19 and 1:20)[199]
Paul's view reflects less the idea of punishment than the idea of isolation when he says: " After a first and second warning have nothing to do with a disputatious person, since you may be sure that such a person is warped and is self-condemned as a sinner." (The Pastoral epistles : Titus ? The letter from Paul to Titus?3:10 and 3:11)[199]
In the Gospel of John, Jesus tells the apostates in a parable: "I am the vine, you are the branches. Whoever remains in me, and I in that person, bears fruit in plenty; for apart from me you can do nothing. Anyone who does not remain in me is thrown away like a branch and withers. These branches are collected, thrown on the fire and burnt." This parable can be interpreted as the burning of stubborn heretics at the stake. (The Gospel according to John: The true vine?15:5 and 15:6)[199]
The celebrated theologian Thomas Aquinas (1225?1274) supplied the theoretical foundation for the medieval Inquisition in his Summa theologica II 2. 11. A heretic who repents, the first time, should be allowed penance and their life safeguarded by the church from the punishment of the secular authorities (who treated pernicious and public heresy as a kind of sedition.) A subsequent lapse into heresy would show insincerity that called for excommunication, leaving them to the secular authorities who could impose the death penalty on unprotected heretics: "Accipere fidem est voluntatis, sed tenere fidem iam acceptam est necessitatis" (i.e. "The acceptance of faith is voluntary, maintaining the accepted faith is necessary. So heretics should be compelled to keep the faith.")[200][201]
Luis de Páramo, theologian and Inquisitor of then Spanish-ruled Sicily from 1584 to 1605, asserted that Jesus Christ was "the first Inquisitor under the Evangelical law" and that John the Baptist and the apostles were also inquisitors.[202]
However, another traditional stream of Catholic thought, for example championed by Erasmus, was that the Parable of the wheat and tares forebade any premature culling of heretics.
Saint Augustine (354?430) led a debate in Africa with the Donatist community, which had split from the Roman Church. In his works, he called for moderate severity or measures by secular power, including the death penalty, against heretics, however he did not consider it desirable: "Corrigi eos volumus, non necari, nec disciplinam circa eos negligi volumus, nec suppliciis quibus digni sunt exerci", meaning "We would like them to be improved, not killed; we desire the triumph of church discipline, not the death they deserve."[203]"
www.so-rummet.se/kategorier/inkvisitionen
"Inkvisitionen var en katolsk organisation och domstol som hade till uppgift att spåra upp och döma kättare (personer som avvikit från den katolska läran), t.ex. katarer och valdenser. Inkvisitionen växte fram i Central- och Västeuropa under medeltiden, i början av 1200-talet.
Inkvisitorerna (inkvisitionens tjänstemän) var i regel dominikaner- eller franciskanermunkar och lydde direkt under påven. De behövde därför inte foga sig efter biskopar eller abbotar.
Inkvisitionen förfogade över stora arkiv, fängelser, förhörslokaler och speciella tribunaler (särskilda och tillfälligt uppsatta domstolar) där de anklagade kunde ställas till svars.
I mitten av 1200-talet godkände påven inkvisitionens systematiska bruk av tortyr under förhören med misstänkta kättare.Men straffen var i regel milda, utom i de fall då offren vägrade att erkänna sig skyldiga och göra avbön. Då kunde straffet bli att brännas på bål.
År 1478 grundades den spanska inkvisitionen som en separat kyrklig organisation utanför påvens inflytelsesfär. Den spanska inkvisitionen riktades under 1500- och 1600-talen mot judar, muslimer, protestanter och andra avvikare i Spanien. Tusentals människor avrättades i kyrkans namn under perioden.
I de protestantiska länderna har inkvisitionen (som är en katolsk företeelse) ofta svartmålats och utnyttjats i propagandasyfte. Man målade till exempel kättarbål där fanatiska inkvisitorer brände människor levande. Allt i syfte att framhäva den katolska kyrkans djävulskhet. Det handlade såklart om stora överdrifter. Vi bör också tänka på att det inom den protestantiska kyrkan förekom liknande tillfälliga institutioner, som exempelvis de tribunaler och trolldomskommissioner som sattes upp för att döma människor för häxeri under 1600-talet. Den 1 juni 1672, i samband med de svenska häxprocesserna, brändes i Torsåker (en ort i Ångermanland) 71 "häxor" på bål.
Under upplysningstiden på 1700-talet avtog det intellektuella och politiska stödet för inkvisitionen. Men inkvisitionen i Spanien levde kvar till 1834 (den avskaffades dock temporärt 1808 under Napoleontiden)."
www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/haxprocesserna
"Under 1400-talet uppkom flera häxprocesser i Europa som en följd av inkvisitionens verksamhet (inkvisitionen var en katolsk domstol med uppgift att bedöma och bekämpa "felaktiga läror").
Häxhysterin nådde sin höjdpunkt i Europa 1450-1750. Fler än 30 000 personer avrättades under perioden. Högre siffror än så brukar också nämnas, men för dessa påståenden finns ingen vetenskaplig grund. Den sista ?häxan? avrättades i Schweiz år 1782.
År 1484 gav påven Innocentius VIII tillåtelse till bränning av häxor. Detta skedde genom utfärdandet av den beryktade ?Häxbullan?.Med hjälp av boken Häxhammaren skulle trolldomen avslöjas och bekämpas. Boken var författad av två munkar och kom ut i mer än fyrtio upplagor mellan 1487 och 1669. I boken gavs tips på hur man skulle avslöja en häxa.
Häxprovet avslöjade om du var häxa
Den katolska kyrkan rekommenderade att varje kvinna eller man som var misstänkt för häxeri skulle genomgå ett häxprov. Vattenprovet var ett vanligt förekommande häxprov. Man band då den misstänkta häxan till händer och fötter och slängde henne eller honom i ett vattendrag. Om häxan flöt så var det djävulens verk. Om den anklagade sjönk och drunknade så var hon eller han oskyldig och skulle hedras med en kyrklig begravning.
Häxprocesserna i Sverige 1668-1676
Det var först under andra hälften av 1600-talet som häxhysterin kom till Sverige. Häxprocesserna i Sverige hängde samman med stormaktstidens kontrollsamhälle där kyrkan hade en viktig roll.
De som anklagats för häxeri ställdes inför en särskild tillsatt trolldomskommission (en slags domstol). I rättegångarna vittnade barn och vuxna om hur vissa utpekade kvinnor, och ibland män, blivit besatta av djävulen. Ett vanligt påstående var att den anklagade fört med sig barn till Blåkulla där de vistats tillsammans med djävulen och fått uppleva olika hemskheter. Ett barns berättelse och ett uppvisat blåmärke (som kunde tolkas som ett häxmärke) kunde räcka för att döma någon till döden för häxeri.
Häxhammaren var den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Den användes inom både protestantiska och katolska områden under häxprocesserna på 1400-1600-talen.
Den 1 juni 1675 brann det största häxbålet i Sveriges historia. På bålet brändes samtidigt 72 ?häxor?, bland dem fanns två män och fyra småpojkar. Häxorna brändes på det så kallade häxberget som ligger cirka en och en halv mil norr om Kramfors i Ångermanland. Det var häradsrätten som dömde och Trollkommissionen som fastställde dödsdomarna. Det var två unga pojkar som hade pekat ut flera av häxorna. Pojkarna påstod att de kunde se "häxmärket? i pannan på flera av kvinnorna. De 72 häxorna avrättades innan de kastades upp på bålet.
Urban Hjärne, professor i medicin, var först aktiv i en trolldomskommission på 1670-talet, men greps efterhand av tvivel på anklagelsernas verklighetsförankring. Han kunde visa att vittnesmålen i många fall hade påverkats av psykologiska faktorer. Genom sitt aktiva arbete med att kontrollera ?bevis? som riktats mot de anklagade kvinnorna blev han senare en av dem som fick slut på häxpsykosen.
De stora häxprocesserna i Sverige började i Dalarna 1668 och ebbade så småningom ut i Stockholm 1676. Över 300 kvinnor blev under den här tiden avrättade för häxeri.
Under 1700-talet förekom bara några enstaka häxjakter och 1779 togs trolldomsparagrafen bort från lagboken."