Masspsykosen som är vita väggar
Det känns som om merparten av det tredje millenniet kan summeras i en enda företeelse; vita väggar. Vart man än är på visning så känns det som om man kliver in i en simulerad frysbox. Bor man i hyresrätt och vill tapetsera om så får man minst en katalog med bara vita tapeter med olika strukturer och kanske en tvärrand i en nyans mörkare grå. Vill man ha någon som helst annan färg på väggen så får man dyrt och heligt lova att återställa väggjäveln till vit vid utflyttning.
Hur blev det såhär? Och mer specifikt; varför blev det såhär? Det är ju snudd på omöjligt att få en god natts sömn i ett rum med vita väggar. Allt känns bara iskallt, sterilt och ljust som vid ett dödsögonblick och minsta lilla lortflaga på väggen blir så påtaglig att det är det enda man kan koncentrera sig på.
Ni som frivilligt väljer att ha vita väggar får gärna förklara er. Är det tryggheten hos en vårdavdelning på ett länssjukhus som lockar? Tittar ni på National Geographics specialprogram från Antarktis och premierar pingvinernas oklanderliga smak? Längtar ni efter en tid då man kan sova utomhus under djupaste midvinter? Lider ni av mysofobi och vill vara ständigt en garde mot alla former av kontaminering av väggen genom att välja en färg som kontrasterar exakt allt?
Att kalla det masspsykos är väl att ta i, likaså att tro att detta är en ny företeelse som bara gäller vita väggar. Det handlar om trender helt enkelt, och ofta är en trend en motreaktion på tidigare trend. Så tidigare plotter ersattes med vitt och avskalat, nu börjar färger komma tillbaka in igen. Tidens och modets gång.
Jag har heller inga problem att sova i ett rum med vita väggar. Och på sjukhuset där jag jobbar är många av väggarna i en fruktansvärd illamåendeframkallande ljusblå nyans, med bruna dörrar till. Vet inte vart dessa vita sjukhusväggar finns?