För oss 35+ som försöker bli gravida

Hejsan!

Jag är 36 år och har två barn sen tidigare. De blir 10 och 12 nu. Vi har slutat med preventivmedel (p-piller) I september och tänkt att...om det blir så blir det. Jag vågar inte hoppas så mycket. Jag tänker att min tid är förbi. Plus att jag bara blir uppstressad och det gör ingen nytta.

Har haft mens två gånger nu. Inväntar den tredje. Men det känns som att det drar ut på tiden. Å andra sidan kan det lika väl bero på omställningen efter p-piller och min mens har aldrig vart regelbunden direkt.

Min första beräknade BIM var i torsdags. 2/12. Har haft känningar om att mensen är på g några dagar före det och de fortsätter. Med lite olika symptom. Idag känns det dock lugnare och har inga direkta känningar alls, förutom brösten som kattens tassar absolut inte får vandra över.

Jag tror att jag har stressat upp mig igen. Och att det är därför mensen drar ut på tiden. Eller på grund av att jag vaccinerades i samma veva som ÄL.

Vid alla tidigare graviditeter (ja, fler än två) så har jag märkt att jag varit gravid pga att jag börjat må illa. Så misstänker att det är jag själv som orsakar detta. Vågar inte göra något test heller. Vet inte varför. Kanske ändå är för tidigt. Svårt med oregelbunden mens. Nu är jag iaf på dag 32 och nästa BIM jag kommit fram till är 10/12.

Kanske kan göra ett test efter det om det inte redan kommit igång tills dess.

Vet inte vad jag ville med detta. Blev glad när jag såg att fler än jag 35+ försöker få smått. För jag känner ingen. Och har ingen att surra med om det här. Så det blev onödigt långt kanske.

Hej, i alla fall!

Åh men grattis! Vad mysigt.

Jag fick missfall precis före första barnet. Trodde även då att det var över för min del. Men vet att jag kan vara gode dramatisk. Men min mentala gräns låg vid 35 år. Sen har jag tänkt att det är..försent. Jag vet ju att det inte är så rent logiskt. Har en vän som fick barn vid 40 utan problem. Och vet ju att det absolut går! Men man oroar sig..

Skulle egentligen velat tidigare men har träffat denna man för ca 3,5 år sedan och det är väl inte förrän nu det blivit aktuellt, helt enkelt.

När jag nu behövde sluta med p-piller av en annan anledning så beslutade vi oss bara för att vara, och se vad som sker.

Vilken vecka är du i? :)

Men så härligt. Grattis! Vilken vecka? :)

Jo. Kan väl vara skönt att veta så man slipper gå runt och hoppas på något när man istället kan acceptera läget och köra på nästa sväng.

Det har du helt rätt i!

Jag har faktiskt alldeles nyss beställt hem tester så vi får väl se om de eller mensen hinner komma först. Nä. Skämt å sido. Men vid 5 tillfällen förut har jag varit gravid och alla gånger har det börjat med illamående och tidigare i graviditeten för varje gång. Men då tänker man ist att "varje graviditet är unik" för att hålla hoppet vid liv

Så. Jag inväntar helt enkelt testerna så får jag det ur världen. :)

Jag fick ett plus. Mådde lite illa på morgonen och trots oregelbunden mens kände jag att det var lite väl sent.

Så jag testade. Ett mycket tydligt streck.

Mådde jätteilla i söndags men idag är det inte alls samma nivå på illamåendet. Är bara förkyld. Och har eventuellt lite molande illamående.

Minns inte hur det var under mina andra graviditeter. Det är ju ändå 11 år sedan jag sist var i denna sits.

Men blir orolig såklart, när symptomen vacklar sådär.

Vid MA, som skedde tidigare än så kommer jag inte alls ihåg hur mina symptom var och när de slutade.

Men vad jag förstår så kan symptomen variera mycket från dag till dag. Så jag försöker väl tänka på det.

Vad värre är, är nog att responsen av partnern inte blev som jag trodde. Så jag kan inte riktigt känna glädje ännu.

För om han är med på allt, då känns det himla jobbigt att han börjar vackla när det ger ett resultat...

Så jag känner mig som i något slags ingenmansland för tillfället.

Så, ja.

Testade mig förra veckan och då var det iaf ingen covid :)

Är i vecka 5+3.

Jo men jag känner igen illamåendet. Det var det som tillslut fick mig att testa ändå. Men kan ju vara lite från och till med symptom, som jag förstått det iaf. Och före jag testade var det ju lite halverst från dag till dag, fast mildare. Så nu är det bara så markant när illamåendet bara varit molande idag medans jag låg hela gårdagen fram till 15. 00 och kräktes. Men jag ska inte haja upp mig på sånt där.. Minns inte hur det var med de andra heller, kanske var likadant. Vet att med min yngsta var jag 100% på att vi fick missfall pga blödning och symptom förändringar men sen visade det sig ändå att han var kvar i magen. Senare mådde jag illa några månader och kräktes.. Så I början var det nog lite till och från även då.

Jo..vi sa som att "blir det så blir det", eller snarare, det var han som sa det. Jag har alltid velat ha en till men han har känt sig klar (vi har inget gemensamt barn). Tills för några månader sen när han visst ändrat sig och jag pratade med honom att jag behövde sluta med mina p-piller av olika orsaker. Jag har absolut inte tjatat på honom då jag inte vill skaffa barn med en person som inte själv vill..men det är lite den känslan jag ändå får nu. För att han behövde tänka. Och smälta. Och inte alls var särskilt säker längre. Det känns sådär som att han kanske inte ens trodde att det skulle bli något? Äh, jag vet inte.

Just nu är det iaf jobbigt. För han säger ingenting konkret. Så jag vet inte vad han tänker. Men han får väl smälta och tänka.

Men jag har som ingen att prata med. Så jag känner mig lite..vilse.