Brutit kontakt, svårt
Fler som har liknande story? När blir det lättare? Långt narcissism/alkoholiserad morfar.
Jag har en lång historik med mina föräldrar, vilket förstås dom flesta har. På vissa sätt var uppväxten bra, hade bra mat, fick ofta saker, husdjur, ponny mm. Har hela livet fått höra från dem (ffa pappa) hur himla mycket jag fått. Han har alltid jämfört med mina halvbröder som inte fått lika mycket under sina uppväxter (två skilsmässor i tidigare förhållanden). Absolut, men halvbröderna har också sluppit en del.
Den andra sidan av myntet: allt var villkorat. Hot om att skötte jag mig inte så skulle husdjuren tas ifrån mig. Alkoholism, ofta bråk. Djur som dödades när de inte skötte sig (full pappa sköt hunden en dag och hade begravt honom när jag kom från skolan) minst två djur till som dött pga fylla. Full pappa hällde bensin i huset och hotade tända på. Full pappa hällde diesel i växthus och trädgårdsland, hade sönder mammas saker. Ja, ni fattar. Som tonåring försökte jag köra ?grey rock? utan att känna till begreppet (ett sätt att hantera narcissister). Han gick då så långt att han skulle pränta in i mig att han inte älskade varken mamma eller mig, kl 02-03 en vardag när jag ska orka upp till skolan dagen efter.
När jag blev vuxen hade jag problem med auktoriteter, stress, ångest osv som jag behövde behandla. Det gick ganska bra, och jag framförde att allt bråk gjort skada till mina föräldrar.
Relationen till pappa var bruten något år när min hälsa var som sämst. Sen successivt fungerade kontakten på nivå släktträffar i ca 10 år.
Men när jag blev gravid och relationen var (tydligen för) god så fick han tuppjuck igen. Då hälsade jag på föräldrarna en gång i veckan ungefär. De börjar bli gamla och behöva hjälp med olika saker.
Då helt plötsligt så skulle han ha rätt till alla pengar han och mamma har att fördela som han vill i arv. Mamma skulle i stället för att ha hälften bara få 1/6 av tillgångar ifall han dog, jag och mina fem halvbröder skulle också få 1/6 var. Totalt lagvidrigt.
Jag gick förstås inte med på det, inte mamma heller. Allt gick så långt att de hade ännu en ?skenskilsmässa? dvs ska skiljas, men gör det inte. De har gjort likadant många gånger tidigare.
Sen när barnbarnet kommit var han aspackad tre besök i rad (vi har en timmes resa dit, så man vill ju inte vända i dörrren fast man kanske borde).
Sen sa jag stopp. Antingen är du nykter när vi ses, eller så ses vi inte. Pappa tyckte att då ska vi nog inte ses lika ofta. Ok. Nu är det snart ett år sen jag hälsade på hos dem. Har haft lite telefonkontakt med mamma, men eftersom hon är så nedtryckt och medberoende är det svårt.
Nån som har varit med om liknande? Har ni tips eller råd?
Min pappa låter exakt som din. Exakt samma. Växte upp med honom under misär i en trång och äcklig lägenhet man inte kunde ta hem någon till. Han utövade makt på alla sätt som fanns och psykiskt misshandlade mig hela uppväxten. Mamma orkade inte synas till på många år och är idag lika inkapabel och egoistisk kring sina egna behov hela tiden. Har därav också haft svårt med auktoriteter och orättvisor.
Har precis som du gett relationenernw flera chanser, men det ger ingenting. Så mina tips till dig är att inse att de aldrig blir bättre, bryt! Inse att de är sjuka och att du haft otur.
Personligen hämtar jag energi i mina relationer med syskon och vänner och vårdar dessa relationer istället. Mina barn har nära relationer med sina farföräldrar istället. Ha nära relationer med andra.
Bra att du jobbat med problemen.