Vi som försökt en längre tid - första barnet
Jag håller med dig om att man borde prata mer om det! Jag har pratat med flera i min omgivning och får så mycket stöd av dem, vilket är underbart. Man behöver ju inte berätta för alla, men det kan vara skönt att berätta för sina närmsta (tycker jag iaf). Jag har även berättat för min chef, så hon vet varför jag mår skit vissa dagar.
Ja, känns så himla tråkigt att jag kommit till en punkt där jag nästan är helt blank. Jag bryr mig liksom inte ens om att testa för jag vet redan innan att det inte blev nåt, så varför ska jag testa liksom!? Det känns ju precis likadant varenda månad!? Och även om jag läst att många känner molvärk etc. men sen varit gravida, så kan jag inte för mitt liv tro på att det någonsin skulle vara så på mig. Något måste ju vara annorlunda när man faktiskt är gravid!? tänker jag. Man analyserar sönder symptom och sin kropp under denna långa tiden att jag känner igen miiiinsta lilla sak. Och så fort jag känner den där känslan... som jag känner månad efter månad... ungefär en vecka, eller några dagar innan bim, då känns det kört.
Har också slutat tempa och tagit äl-tester, och det känns väldigt skönt att slippa! Jag hoppas att det var en nidblödning<3 men förstår precis dina tankar, den hopplösa känslan att, varför skulle det vara annorlunda nu?! Men jag hoppas verkligen, både för dig, och för mig, att det får vända snart.
Va skönt att du också har några att prata med om det! Precis, man behöver absolut inte fläka ut sig för hela omgivningen, men skönt att ha några. För när man kommit till en viss punkt, och det gått lång tid, så är det ju inte så lätt att hålla upp en fasad.