Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.
Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.
Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7.
Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till.
Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.
Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15.
Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.
Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.
Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill.
Ruvardag 11 och har fått molvärk och plusbruna spottings. Vet inte om det är en bra grej eller en dålig, idag vore min vanliga BIM. Har aldrig haft spottings tidigare eller fått mensvärk innan mens. Hade ställt in mig på att loppet är kört, men nu är jag förvirrad..
Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.
Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.
Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill.
Jag hoppas precis som ovanstående att det bara är en känsla<3
Förstår precis, när mensen kommer blir man så arg och ledsen på allt. Oavsett om man den månaden trodde att det gick eller inte så finns alltid ett litet hopp innerst inne som blir till besvikelse, ilska och sorg. Varför var mensen tvungen att komma? Varför blev det inget? Det känns så orättvist och jag vill också att alla gravida och alla med barnvagn ska "stanna inne", att folk ska sluta berätta om sina graviditeter på sociala medier för man blir ju bara påmind och allt känns hopplöst.
Men det är viktigt att komma ihåg att det är okej att känna så här, för ingen av oss planerade att det skulle bli så, att det skulle vara så svårt. Så det är okej att bli arg, ledsen och besviken. Försök få ut känslorna, skrik, kasta nåt i väggen, gråt. Kom bara ihåg att inte ge upp trots att det känns omöjligt<3
Så skönt att du kunde prata med din vän, så att hon förstår dig och hur saker känns. Det är jobbigt att jämt hålla uppe en fasad och jag tycker du är stark som delar med dig. För det är ju sant att det är vanligt, men så otroligt tabubelagd och undangömt.
Som sagt hoppas jag att det bara är en känsla och att du får ditt plus<3 Kram!<3
Ja, känns så himla tråkigt att jag kommit till en punkt där jag nästan är helt blank. Jag bryr mig liksom inte ens om att testa för jag vet redan innan att det inte blev nåt, så varför ska jag testa liksom!? Det känns ju precis likadant varenda månad!? Och även om jag läst att många känner molvärk etc. men sen varit gravida, så kan jag inte för mitt liv tro på att det någonsin skulle vara så på mig. Något måste ju vara annorlunda när man faktiskt är gravid!? tänker jag. Man analyserar sönder symptom och sin kropp under denna långa tiden att jag känner igen miiiinsta lilla sak. Och så fort jag känner den där känslan... som jag känner månad efter månad... ungefär en vecka, eller några dagar innan bim, då känns det kört.
Har också slutat tempa och tagit äl-tester, och det känns väldigt skönt att slippa! Jag hoppas att det var en nidblödning<3 men förstår precis dina tankar, den hopplösa känslan att, varför skulle det vara annorlunda nu?! Men jag hoppas verkligen, både för dig, och för mig, att det får vända snart.
Va skönt att du också har några att prata med om det! Precis, man behöver absolut inte fläka ut sig för hela omgivningen, men skönt att ha några. För när man kommit till en viss punkt, och det gått lång tid, så är det ju inte så lätt att hålla upp en fasad.
Tack <3 ja, jag vet ju inte hur det känns om jag skulle vara gravid. Men har någon slags övertygelse om att NÅGOT skulle kännas annorlunda. Och det gör det inte.
Ja men precis, har också tänkt likadant, att man varit glad för att "allt fungerar". Men man visste inte mycket alltså. Man har insett så mycket under dessa månader, och lärt sig så mycket, som man tänker att man borde fått lära sig i skolan. Ja usch, har i princip börja känna ren ilska när mensen kommer, som att kroppen sviker mig. I mörka stunder kan jag t.o.m känna "men jag kanske inte förtjänar att få uppleva den glädjen att få ett plus, det är bara andra som får", men det är ju kring mens som sådana tankar kan komma.
Man måste känna själv när man känner sig redo för det <3 och om man nu vill det. Jag ville inte det förut. Men när det började närma sig ett år för oss, och jag fick veta att min bror skulle få sitt andra barn, så kunde jag inte hålla masken, så där sprack det. Och sen dess kände jag att, varför ska jag INTE kunna prata om en sån här sak? Det känns som ett så enormt tabubelagt ämne, tills man faktiskt öppnar sig, och det plötsligt blir något helt "normalt". Och på något sätt så kändes det bra igår att säga det till min vän igår också för att "undervisa lite" att det faktiskt inte alltid är så enkelt, som många tror. Lite "sätta folk på plats", haha.
Och ja, det blir verkligen så, ens fokus riktas ju åt det hållet så alla är gravida kring en. Som att världen ska slå lite extra på en, haha. Skönt att du har en sådan stöttande sambo <3 och ja det är verkligen skönt att kunna ha alla här att vända sig till. Min sambo är stöttande, men väldigt trött på att höra om detta, haha. Så då kan jag ventilera mycket här. Tack <3 Kramar
Jag hoppas precis som ovanstående att det bara är en känsla<3
Förstår precis, när mensen kommer blir man så arg och ledsen på allt. Oavsett om man den månaden trodde att det gick eller inte så finns alltid ett litet hopp innerst inne som blir till besvikelse, ilska och sorg. Varför var mensen tvungen att komma? Varför blev det inget? Det känns så orättvist och jag vill också att alla gravida och alla med barnvagn ska "stanna inne", att folk ska sluta berätta om sina graviditeter på sociala medier för man blir ju bara påmind och allt känns hopplöst.
Men det är viktigt att komma ihåg att det är okej att känna så här, för ingen av oss planerade att det skulle bli så, att det skulle vara så svårt. Så det är okej att bli arg, ledsen och besviken. Försök få ut känslorna, skrik, kasta nåt i väggen, gråt. Kom bara ihåg att inte ge upp trots att det känns omöjligt<3
Så skönt att du kunde prata med din vän, så att hon förstår dig och hur saker känns. Det är jobbigt att jämt hålla uppe en fasad och jag tycker du är stark som delar med dig. För det är ju sant att det är vanligt, men så otroligt tabubelagd och undangömt.
Som sagt hoppas jag att det bara är en känsla och att du får ditt plus<3 Kram!<3
Tack för stöd <3 både från dig och ovanstående <3
Ja det känns verkligen som att kroppen sviker en gång på gång. Och utredningen kommer upp i mitt huvud, att allt ser ok ut, men ändå så kommer mensen varenda. jäkla. gång. Och blir så trött på det. Jaa kan inte alla gravida/med barnvagn bara stanna inne tills vi är gravida så man åtminstone slipper lida för DET >< ...
Tack <3 ja jag försöker att bara vara i det, och så får man så småningom ta nya tag.. jag kommer aldrig ge upp. Även om jag kommer vilja det ibland.
Tack så mycket <3 ja, det känns skönt att inte hålla uppe någon slags fasad utan bara säga som det är. Det är jobbigt som det är denna resa, att hålla uppe en fasad blir för mycket tycker jag. Det äter upp en till slut.
Kram <3
Ja, känns så himla tråkigt att jag kommit till en punkt där jag nästan är helt blank. Jag bryr mig liksom inte ens om att testa för jag vet redan innan att det inte blev nåt, så varför ska jag testa liksom!? Det känns ju precis likadant varenda månad!? Och även om jag läst att många känner molvärk etc. men sen varit gravida, så kan jag inte för mitt liv tro på att det någonsin skulle vara så på mig. Något måste ju vara annorlunda när man faktiskt är gravid!? tänker jag. Man analyserar sönder symptom och sin kropp under denna långa tiden att jag känner igen miiiinsta lilla sak. Och så fort jag känner den där känslan... som jag känner månad efter månad... ungefär en vecka, eller några dagar innan bim, då känns det kört.
Har också slutat tempa och tagit äl-tester, och det känns väldigt skönt att slippa! Jag hoppas att det var en nidblödning<3 men förstår precis dina tankar, den hopplösa känslan att, varför skulle det vara annorlunda nu?! Men jag hoppas verkligen, både för dig, och för mig, att det får vända snart.
Va skönt att du också har några att prata med om det! Precis, man behöver absolut inte fläka ut sig för hela omgivningen, men skönt att ha några. För när man kommit till en viss punkt, och det gått lång tid, så är det ju inte så lätt att hålla upp en fasad.
Usch, jag förstår det. Det blir så lätt att man överanalyserar och kastas mellan hopp och förtvivlan varje månad. Jag har också slutat testa. Kommer inte ihåg när jag tog ett test senast men kanske oktober förra året eller så, det har liksom inte varit någon idé för jag börjar få spottings så tidigt varenda månad. Tack för du håller tummarna! Håller andan varje gång jag går på toaletten nu..CD 27 idag och två hela dagar utan spottings <3
I helgen har jag unnat mig lite koffein, vin och spa. Jag tycker vi alla ska unna oss något om möjligheten finns, något som vi mår bra av <3