Hur komma till freds med att det inte blev vi

Han var perfekt. Växte mer och mer i mina ögon desto mer jag lärde känna honom och mot slutet var sexet galet bra, bästa jag haft troligtvis. Har nog aldrig klickat med någon på samma sätt. Han bara förstod mig och fick mig att känna jag var det bästa och finaste som fanns. Och jag kände likadant tillbaka. Fast jag innan vi träffades inte trodde jag ville leva det där livet igen med familj och fler barn så ville jag inget annat än det med honom. Men...av praktiska utomstående skäl var vi tvungna att bryta upp. Det gick inte att lösa. Vi bröt men sågs med några veckors mellanrum då vi föll tillbaka men nu verkar vi båda verkligen ha bestämt oss och jag lider. Han fattas mig något så otroligt och jag förstår inte vad poängen med att vi ens träffades var. Som att livet gav mig mannen jag inte trodde existerade för att rycka honom ifrån mig. Jag har tänkt det ska bli lättare med tiden men jag tycker snarare jag saknar honom mer och mer. Som att han tagit en bit av mig jag aldrig får tillbaka.