Jag ångrar mitt andra barn

Barnen kommer klara det. En förälder som älskar dem och ger omvårdnad är helt ok. Du måste fokusera på dig själv och ditt mående för att någon gång finnas i deras liv. De flesta barn föredrar att ha en sjuk mamma någonstans som hälsar på någon gång ibland än att inte ha någon mamma alls.

Sjukt att man får ge det under tvång, har du fortfarande lpt? Känner många som inte mått bra efter ect. Men jag tänker att eftersom det hade dålig effekt sist så kanske de inte ger det i första hand. Medicinerna du fått lär ju ska sättas in under en viss tid också, under den tiden mår man mycket sämre. Själv kan jag inte ta mediciner, utan i mitt fall har det fått ta tid. De flesta depressioner blir bra över tid.

Du skulle verkligen ha någon att prata med som lyssnar på dig och är snäll mot dig. Någon mer inriktad på just barn och anknytning osv, men det kommer säkert efter du fått vård på sjukhus, om du vill det.

Barnen kommer klara det. En förälder som älskar dem och ger omvårdnad är helt ok. Du måste fokusera på dig själv och ditt mående för att någon gång finnas i deras liv. De flesta barn föredrar att ha en sjuk mamma någonstans som hälsar på någon gång ibland än att inte ha någon mamma alls.

Ja, exakt sådär kände jag när jag hade små barn och var som mest deprimerad och blev inlagd. Jag tror det är riktigt vanligt.

man behöver inte älska sina barn och ja man får tycka bättre om något av dem. ts, nu är det som det är, du behöver utgå från verkligheten. känn sorg och ångest men gör vad du kan för att få en stabil tillvaro.

och: sluta scamma Ts alla präktiga småbarnsmammor därute som inte har samma problem.

Kemiska obalanser i hjärnan är inte att leka med. Du skulle behöva stöd av flera olika insatser och då är jag ganska mycket emot både slentrianmässigt användande av SSRI och ECT. Detta förstör mer än det bygger upp. Utan du borde jobba med ditt ego på ett väldigt djupt och andligt sätt, i kombination med B3-vitamin-behandlingar är väl det jag skulle tro var bäst. Men jag känner dig inte kan egentligen inte uttala mig om din situation, men det kan ju ingen här. Förstår att den är otroligt jobbig, men ditt andra barn är inte till last och pappans linje om att inte lämna bort dottern är det bästa, oavsett om du själv känner att det inte var rätt. Måste vara en ansträngande tid för hela er familj. Kanske kan ni fundera ut något tillsammans, kanske du behöver massivt med ensamtid för att bli återställd? Skulle pappan klara av det med barnen? Läka dig själv så att säga.

Sluta tyck synd om dig och ta ansvar.

Jag hoppas verkligen denna bisarra tråd är rent "troll".

Inte ens värtatt

TS har ju haft massivt med egentid eftersom hon varit inlagd sedan oktober... nä, slentrianmässiga behandlingar är väl aldrig bra och B12- brist ger symptom som kan förväxlas med depression.

Men min erfarenhet är att det är livsfarligt att undvika ssri/andra läkemedel när en person är så psykiskt sjuk som TS verkar vara. Det är på liv och död och är inget man ska flumma bort med vitaminer.

Lätt och måttlig depression kan nog bli bättre av vila, motion, bra mat och samtal. Men inte en riktigt djup depression.

Jag har haft flera depressioner och jag har även varit inlagd. När man är mitt i det känns det väldigt verkligt med de mörka tankarna man har och det blir ens sanning att det aldrig blir bättre. Men får man rätt hjälp så rättar tankarna så småningom till sig och molnen skingras. Du tänker "fel" kring barnen, även om du är övertygad just nu om att det inte är så.

Jag tycker ändå det låter som om du inte är rätt medicinerad. Vissa antidepressiva gör så att man blir manisk och speedad. I och för sig får man väl hoppas att läkarna har koll på detta... Får jag fråga vilka mediciner du har?