Nej, det vet du inte alls! Troligen med din problematik hade du så småningom hittat något annat negativt som du ansåg förstört ditt liv och som du fixerat dig vid. Ditt problem är din fixering, inte det som fixeringen råkar rikta in sig på.
Sök hjälp igen. Prova en annan person, en annan infallsvinkel. Ge inte upp.
Självklart ska pappan inte säga att du dött. Om du nu ska må så dåligt under lång tid över nåt som inte går att ändra på, så måste du iaf vara ärlig (på ett barns nivå förstås och utan detaljer de inte mår bra av att veta).
Dottern behöver ju bearbeta, och sedan även den yngre när hon börjar ställa frågor.
Hur har ni tänkt att hantera detta när hon också börjar undra?
Har barnen mor och farföräldrar i sina liv?
än att gå och hoppas på ngt som aldrig händer Jag tror pappan hoppas att jag ska bli frisk igen (därav inga diskussioner för framtiden) men det känns inte som det blir så, och även om det blir så, så vill jag inte leva ett liv med två barn, det vet jag nu. Eftersom. Jag inte vill leva med pappan och klarar inte av två barn varannan vecka. Jag önskar jag bara kunde träffa äldsta dottern, det sa en sköterska till mig, vissa har ju separat vårdnad där det ena barnet kanske inte åker till pappan tex, det borde väl inte vara omöjligt men jag fattar att det låter ovettigt kanske att jag bara släpper vårdnaden helt. Jag hatar honom så mycket, bland annat för han tjatade mig till elbehandlingen som
Beklagar hela situationen, men vad gör du för att försöka bli frisk (friskare) då mer än att gnälla av dig här?
Men elbehandlingen propsade han väl ändå på i hopp om att det skulle hjälpa? Klart han inte vill ha det så här heller. Han agerade ju iaf.
Blir ju nåt enormt skadligt mot den lilla att bara stänga ute bara henne och träffa storasyster, det går ju inte.. Du säger att du ångrar henne, samtidigt har du ju inte lärt känna henne heller eftersom du flydde...
Märks att du lider jättemycket av alltihop, men det känns inte riktigt som att du vill bli bättre.. Att det är tryggt på nåt sätt att stanna i detta mående, älta och leva i den påhittade idén om att allt är totalt omöjligt nu.
Om du och din man ändå är separerade, skulle det då inte kunna gå att prova att ha varsitt barn varannan vecka sen? Så du bara har en i taget hela tiden.
Även om det inte är optimalt för syskonrelationen, så får ju då bägge barnen iaf sin mamma. Eller vill du inte ha något med den lilla att göra alls? Känns mer som det är där det klämmer..?
och nu inte ens till ett barn Jag vill absolut bli bättre; om inte för barnens skull så åtminstone för min egen, för hela mitt liv är oxå över som det är nu min familj orkar inte med detta heller så förlorar förutom barnen, även kontakt med dom
Men elbehandlingen propsade han väl ändå på i hopp om att det skulle hjälpa? Klart han inte vill ha det så här heller. Han agerade ju iaf.
Blir ju nåt enormt skadligt mot den lilla att bara stänga ute bara henne och träffa storasyster, det går ju inte.. Du säger att du ångrar henne, samtidigt har du ju inte lärt känna henne heller eftersom du flydde...
Märks att du lider jättemycket av alltihop, men det känns inte riktigt som att du vill bli bättre.. Att det är tryggt på nåt sätt att stanna i detta mående, älta och leva i den påhittade idén om att allt är totalt omöjligt nu.
Om du och din man ändå är separerade, skulle det då inte kunna gå att prova att ha varsitt barn varannan vecka sen? Så du bara har en i taget hela tiden.
Även om det inte är optimalt för syskonrelationen, så får ju då bägge barnen iaf sin mamma. Eller vill du inte ha något med den lilla att göra alls? Känns mer som det är där det klämmer..?
och nu inte ens till ett barn Jag vill absolut bli bättre; om inte för barnens skull så åtminstone för min egen, för hela mitt liv är oxå över som det är nu min familj orkar inte med detta heller så förlorar förutom barnen, även kontakt med dom
Har du kontakt med psykiatrin? Det hoppas jag för det är väldigt skruvade/udda/störda resonemang du skriver
Finns det verkligen ingen som haft det som jag, ångrat att få ett till barn, att det inte blev som tänkt?
Tänker på mamman som ville ha en dotter istället för en son. Ngn måste ju ha känt att få ett till barn för sin äldstas skull inte blev som man hade tänkt sig, när man ?skaffade? barnet för den äldstas skull och sen inte insåg hur mycket mer jobb det skulle bli ett barn är inget, 2 barn är som fyra barn har jag hört ngn uttrycka sig, jag tror min depression blev så kraftig bland annat för barnet inte kom av naturlig längtan utan mer ?praktiska? skäl, som inte blev som det var tänkt och nu klarar jag inte av situationen vilket ger båda barnen ett livslångt lidande
Antar du blivit sjukskriven iallafall? och pappan har fl-ledigheten.
Antar du blivit sjukskriven iallafall? och pappan har fl-ledigheten.
Ja jag ångrade mitt andra barn men gav det en chans ett halvår, funkade inte så lämnade bort det.
Är nu lycklig med ett barn:)
är/var du ensam då när du fick andra barnet el lämnade pappan eller vad?