Jag ångrar mitt andra barn

Hej ts. Det låter jättetungt och sorgligt allt det där.

Det jag tänker är att både hjärnan (och människokroppen i stort) har en stark inbyggd förmåga att förändras, både till det sämre som du har märkt av, och till det bättre. Så jag vet att du skriver att det känns som att hela ditt liv är ödelagt, och att du aldrig kommer att bli bra, ingenting kommer att bli bra och det kommer alltid att vara din sanning.

Det enda rådet jag kan ge baserat på min egen livserfarenhet är att istället för att låta dina känslor få det spelrummet att innefatta allt, och istället för att göra en enda bedömning om imorgon och framtiden, att du accepterar att detta har hänt dig.

Ånger tjänar liksom ingenting till, och du upplever att det är förflutna val du gjort som fördärvade allt. Det var det kanske. Och jag tvivlar inte på att du känner så just nu. (Men ingen kan välja i förväg utifrån facit)

Försök tänka att du blev utslagen från banan, och att det definitivt HAR lett till sorg och skada mellan dig och din första dotter.

Meditation: Tänk på en rak väg, och av någon anledning (oväsentligt nu vilken) så kom det en sväng med uppförsbacke på vägen, INNAN den återgick till en annan, också rak väg.

Meditation: Tänk på att ditt enda jobb, det du ska lägga kraft på, är att

1. Vila

2. Hjälpa din hjärna och din kropp att återhämta sig på alla sätt du orkar och som är möjliga.

(Det kan vara grönsaks-smoothies och blutsaft, kämpa med korsord och att gå promenader i naturen, omge dig med bara värme, ljus, och trygghet, var snäll med dig själv. Skriva dialog mellan dig själv och din inre guide, om du vill ha någon att prata med. Då menar jag dialog, att du skriver både frågor och svar.

(Det är märkligt, men vi människor kan vara både förlorade och visa samtidigt, och det är bra om du kan hitta en kanal till din egen vishet och självkärlek inombords! Jag skriver guide, för den inre rösten har ett större perspektiv, och verkar alltid ha en karta och kompass var man är, och var man har möjlighet att gå.)

?????????.

Förutom att du blivit sjuk så har födseln av ditt andra barn nog triggat någonting mer än bara oförmåga hos dig.

Det är bra att du tar dig tid borta från barnen och pappan, så att du kan läka. Det enda jag som sagt vill säga är att hjärnan har en fantastisk förmåga att kunna läka ihop rätt igen, den är mer otrolig vad gäller det än man i förväg kan det minsta ana, och att du ska inte tro att vården eller någon psykolog kan göra det. (Tyvärr finns inte så mycket resurser eller vishet utanför dig själv, även om såklart med rätt psykologer och läkare kan det finnas stöd och övningar, och om du behöver medicinering och så.)

Försök också hitta kärleken i alla. Pappan trodde nog att ECT kunde hjälpa, och hade goda avsikter fast det blev fel. Din dotter är inte enbart ledsen, utan hon älskar också sin mamma med ett stort ljus! Hon längtar efter dig mer än hon klandrar dig, så gör du detsamma och längta mer efter henne än du klandrar dig!

Ingen är supermänniska, alla kan brytas i livets vindar. Det bästa du kan göra för din dotters skull är att skjuta all skuldkänsla och ånger ifrån dig, för det hjälper inte hennes mamma att läka! Du var skör för att drabbas av detta, ingenting annat! Du har INTE skuld, du blev sjuk.

Det verkar som att pappan till barnen är rätt omöjlig och att det kan ha funnits sprickor och dolda problem även innan det här. Jag tycker att det som hade varit bra är om du får bearbeta ditt trauma inför det nya barnet ifred, när du blir utskriven få umgås du och äldsta dottern längre stunder utifrån din läkningsprocess, tills du själv kanske känner att du saknar ditt yngsta lilla barn?

Jag tror inte att din lilla lider så länge där är ett bra kärleksfullt sammanhang runt den. Vad gäller din äldsta så är där självklart en sorg, men även barn är jätteduktiga på att anpassa sig och förstå mer än man tror, och studsa tillbaka. Än har det inte gått jättemånga år, eller hur?

Du är människa, inte superhjälte. Hoppas du kan sova gott i natt, och tänka att du ska ta ut en riktning, och gå ett steg i taget. Strunt samma att det vissa dagar blir två steg bak, fortsätt ändå. Att ha en plan kan ersätta den där inre fienden, bara genom att den finns där och du gör vad du kan varje dag. Även om det bara är ett korsord och en promenad den dagen, där du såg en enda fin sak, en blomma eller en fågel. Öva envist på att låta hjärnan få känna andra känslor än negativa, att nöta in nya positiva hjärnbanor så att de kan ersätta de gamla. Träna träna träna. Det gör ont, det är kämpigt, det tar lite tid, men framstegen gör det värt det. Och var också SNÄLL MED DIG SJÄLV. Obs. Jätteviktigt. Du behöver inte motarbeta din dotters mamma! Hon gör sitt bästa, ibland är det ingenting men ibland är det något!

När du orkar, börja skicka lite brev till din dotter, det behöver inte vara i ord, det kan vara utklippta fina bilder ifrån tidningar bara, eller klistermärkesark, en pressad blomma du hittade på en promenad, ett ritat hjärta! Det kommer att hjälpa din dotter att känna att mamma finns kvar i mitt liv!

Och prova att säga:

JUST NU känns det som att hela livet är ödelagt.

Och tillåt det, men tillåt inte att ditt lägsta nu ska diktera vad som ska vara nivån i framtiden, riktigt många år i framtiden, för det vet inte din negativa röst eller ditt nu ett dugg om! Nuet vet om nuet, ingenting annat! Och acceptera och se nuet klart, men håll det där.

Och håll din död utanför det, där får du faktiskt säga till dig själv att STOPP, eftersom jag inte är klok just nu så finns det inte någon bra anledning varför jag ska inverka på någonting som är schemalagt av universum att ske naturligt i framtiden. Universum är klokare än jag även när jag är som smartast, och just nu är jag verkligen inte mitt bästa till att fatta så stora beslut. Jag, som inte ens borde köra bil eller kan vara hemma och diska just nu!

Framtiden, du kan likasåväl önska gott om den, när du ändå spekulerar:

Där kanske du och barnen återförenas i stor kärlek och ömsint förståelse av varandra. Många års kärlek tillsammans, där ni visserligen inte var superhjältar, men där kärlek är större och viktigare än perfektion...

Tänk, kärlek kan bara växa, även när livet är som det är för dig nu, så känner man kärleken, och då gör det ont, men smärta kan inte skada dig. Ditt kärleksband till dottern finns kvar! Från båda håll!

Det lever, det är därför det gör ont.

(Lever, lika med INTE förstört)

Boten är inte att döda, utan att ta vara på det som lever och främja en läkningsprocess? För det behöver inte för alltid göra ont?

Det som hände var att du fick svårt med det praktiska, och blev sjuk. Det ÄR inte värre än så, men helt ärligt så lurar depressioner en mycket.

Katastrof är när hela byn bränns ner och folkslaget dör ut, detta är du som har en sjukdomsepisod i livet, det har pågått under en begränsad tid, och du kan visst det komma tillbaka på banan. OCH barnen har under tiden mamma är på sjukhus andra som pysslar om dem.

(Så kämpa nu, och ge inte upp ditt liv för sjukdomen, för den är inte värd det.)

JÄTTESTOR KRAM, FINA DU!

p.s Jag vill inte låta präktig, utan har bara själv tampats med mycket inre och yttre svårigheter, inte samma som du utan annat, och jag vet om att katastrof-tankar inte är vare sig objektivt sanna eller hjälper en ett dugg?

Det är därför jag säger håll dina nuvarande känslor till nuet. För det fungerade för mig, att tänka bara ett steg i taget. Just Nu Känns Det Så. Just Nu Är Det Så Här. (Mer behöver du som sagt inte heller bära, när du inte har ork till ens idag. Så omprogrammera åtminstone hjärnan till:

Just nu känns det -så. Just nu är det -såhär.

Hej igen, ts!

Jag har svarat i din andra tråd också.

Jag VET att du känner så, jag hör dig.

Jag tror fortfarande på dig och din inre kraft, bara så att du vet. Och det är tufft att komma tillbaka från var du är, det är det.

Sju månader känns så länge när man är med själv och går igenom dem, och särskilt i samband med din relation till din dotter. Något annat skulle vara konstigt om du kände! Men försök att lita till det goda bandet som du och din dotter har byggt upp sedan tidigare, och att sikta på en framtid ihop när du är mer tillfrisknad.

Att tillfrisknandet går åt helt fel håll kan vara en så enkel sak som att hitta rätt behandling åt dig, och det betyder oavsett inte att det inte kan vända igen! (Jag vet det av egen erfarenhet, herregud vad långt nere på botten jag var ett tag, och medan jag sjönk var den värsta ångest. Jag fick faktiskt ingen hjälp av vården ALLS, tvärtom)

Sedan har du faktiskt en behandlingsrelaterad skada, och de behandlande läkarna har ansvar att göra sitt yttersta att rätta till den, och att inte lämna dig ensam med att försöka tackla den. (Men det betyder inte att de kommer att göra det, enligt min egen erfarenhet av svenska vården, tyvärr, det kan ta tid att hitta bra läkare och också rätt behandling ibland.)

Så, skilj på äpplen och päron.

Du har en sjukdom, den har varat längre än du trodde att den skulle göra, den blev felbehandlad och nu är det värre än någonsin.

Mål, att ta dig upp igen, även om det blir på en annan plats än där du sjönk så spelar det ingen roll, för väl på land kommer du att kunna fixa och dona.

Nuet, ett steg i taget. Försök att släppa in kärleken till dig själv, och när du orkar så skicka iväg ett nalle-vykort till dottern eller vad som helst som hon kan ha som gör att hon vet att mamma fortfarande älskar henne. Som jag skrev, det behöver inte vara brev som är i ord, det kan vara bilder eller att du skickar något annat hon kan ha, kanske ett gosedjur eller en cd med fina visor som hon kan spela och tänka att den är från mamma! Medan mamma är på sjukhus!

Jag vet inte om din före detta sambo eller någon annan kan hjälpa så att dottern också kan få iväg små brev till dig, tillbaka?

Kanske kan det vara ett sätt att få upp lite gnista och hopp för er igen?

Stor kram, önskar er så gott, dig och barnen

p.s

Det låter som att det varit en svår situation för din sambo, och han svek dig och ert, men försök se han som en vanlig människa med fel och brister, iaf. Kanske har han haft en egen inre panik och rådvillhet när du blev sjuk, och därför varit mer sårbar för läkares förslag om vad som kan vara till hjälp?

(Så har det varit för mina anhöriga, som en gång i tiden övertalade mig till en FYSISK operation, som i efterhand var rätt onödig, och som minst sagt inte gynnade min hälsa. 20 år senare har jag fortfarande sådant jag bara måste leva med nu, på grund av operationen.

Summa summarum, ALLA behandlingar och ingrepp KAN gå fel, men det var inte det de önskade mig, iaf. Så ja, de gjorde fel tycker jag, men jag förstår att de gjorde fel av rätt orsaker?! Knäppt, men så kan det vara ibland. Och jag tror att många har den upplevelsen, man har svikit sin egen intuition i något sammanhang, för att man blev kraftigt övertalad, och sedan blev det inte bra.)