Jag ångrar mitt andra barn

Du har fortfarande ?bara? ett barn, det klarade jag oxå av och undkom en värre depression då, kraschen kom med barn nummer två. Tänker nu att dom med ett barn inte alls kan förstå hur jobbigt det blir med ett till...ja jag har gjort mitt dåliga val, och vet inte alls hur jag ska ta mig ur det troligtvis blir det så att de kommer växa upp utan mamma, och kan bara tänka mig hur traumatiserade de kommer att bli över det, framförallt min äldsta men jag blir bara sjukare och kan inte ta hand om dom, därav att jag ältar, för det här går inte att förändra och vill bara tilllbaka till tiden jag var frisk och bara hade min dotter och har ingen lösning på situationen alls

Om du inte fick ut nåt av dig så hade du ju inte redan bestämt dig för att det är så här det ska vara resten av livet. Säger inte att du tycker det är roligt.

Men det lite som de här på tv-n som väger ca 300 kg och är sängliggande...

De mår skit och allt är pest och pina, men de vill ändå inte förändra nåt egentligen för att sjukdomen/vikten blir en trygghet i sig. Du har liksom ställt in dig på att det här är ditt och dina flickors liv nu, det tycker jag är så märkligt och påminner om detta.

Du upprepar bara att du är sjuk och vill inte ta in några tips, som t.ex. ha en flicka i taget. Nä andra barnet ska bara bort, det är din fantasivärld som du faktiskt väljer att vara kvar i. 

Jag håller med om det här i stort sett, men samtidigt måste man komma ihåg att TS har ADHD, och det gör att TS hjärna förmodligen inte "fungerar" på samma sätt som hos någon som är "normal". Problemet är förmodligen djupare än "bara" en depression.

Den här typen av fixering är vanligt vid NPF-diagnoser, och det är därför jag upprepade gånger gett TS rådet att ta hjälp av någon som kan det här med ADHD.

En sak som är vanligt med ADHD, är bristande självinsikt och oförmåga att se saker ur andra perspektiv än sitt eget. Jag har en kompis med ADHD, och hon kan verkligen inte förstå att det hon gör påverkar andra, eller att hon på något sätt skulle ha en del av ansvaret vid konflikter. Jag har känt henne sedan tonåren (vi är 40+), och jag har för länge sett gett upp det här med att "prata förstånd" med henne, för rationella resonemang går helt enkelt inte in. Det är inte hennes fel, men det gör att det inte går att ha en normal, ömsesidig relation med henne.

Jag tänker att det är möjligt att TS fungerar på liknande sätt. Hur mycket vi än försöker resonera med henne, kommer hon envist att hålla fast vid sin bild och sin fixering.

Jag lider med TS, men främst lider jag med hennes barn. Det skär i hjärtat när jag tänker på den lilla som har en mamma som inte vill ha henne, så det kanske är lika bra just nu att det är pappan som har vårdnaden. Förhoppningsvis kan TS komma ur sin depression och få hjälp att bryta sig loss från sin fixering så småningom, så att flickorna kan få en mamma som älskar dem båda.