Bonusfamilj, Kära familjelivare, hos er får man det rätta svaret som vägleder
Jag och min sambo har levt ihop som sambo i lite drygt 1,5 år och partners 3 år.
Jag har sedan tidigare en 15 åring och han en 9 samt 13 åring som vi bor med varannan vecka.
Tar lite från början när vi flyttade ihop (jag och min dotter flyttade in hos honom) Hans x har även bott här men de har levt ifrpn varandra i 5 år innan jag träffade min sambo. Men min sambo har aldrig satt gränser sedan deras skilsmässa så som att göra upp veckorna helt, hon ringde varje dag och ville bara prata och sr vad vi gör och blev läskigt involverade i vårt liv så jag satte ner foten med tex dessa saker.
-Hon fick regler att hon inte kan komma och gå som hon vill samt lämna tillbaka hemnyckeln.
(Hon blev vansinnig)
-Inga samtal och vara involverade i vårt liv, hon fick veta allt.
När hon fick släppa denna del så blev hon arg på mig och jag drar ett stort lass att ha klippt deras sista del av skillsmässan. Jag har aldrig velat bråka med henne.
Men henne släpper man inte in på livet, hon äter upp en levande. Hon kan ibte bibehålla vänner osv utan blir alltid konflikter.
Vi har bråkat konstant i 1 år nu med henne.
Vi har sagt när vi vet att barnen ska hämtas/lämnas kom gärna in och hälsa osv men bara inte oförberett när det passar dig. Sedan vi sa till det så kommer hon aldrig in och har sagt till barnen att hon inte är välkommen. alla regler och ändringar vi bett om så vänder hon det mot oss och säger till barnen att det är mitt och min sambos fel.
Så till nu.
Hon och hennes man har alltid använt min sambo som fritids innan skolan. På hennes veckor lämnar hon barnen hos oss på morgonen i 30 min innan skolan börjar och efter skolan kommer de hem till oss igen i 1-3 timmar. Jag har nu sagt nej, hon får ta sitt ansvar även min sambo har velat detta länge. De är i familjerätten och pratar om detta inför hösten så de hinner förbereda arbetstider osv. Men hon tar veckan efter och säger till barnen att vi inte vill att de ska komma längre och ställer barnen på skolgården i 30 min. Hennes argument "lika bra de vänjer sig nu". 3 veckor innan sommarlovet.
Min sambos son har med allt detta vänt mig ryggen och det har framkommit när han varit arg att han inte vill vara hos oss för att vi är dumma mot mamma. vintern och våren har varit så mycket bråk med henne.
När min sambo säger till sin son tex om något så blir det en konflikt direkt från sonen som svarar uppkäftigt eller elaka ord. jag har sagt till min sambo att barnet vinner alltod konflikterna att han måste agera vilket han börja göra med att dra ut internet tex. Då ringer sonen mamman och vi säger nej till att han ska åka dit. Mdn mamman hämtar så han drar härifrån. Hon bara förstör.
Så nu är vi i ett läge där hans son totalt nonchalerar mig sedan ca feb, svarar inte på tilltal och jag är som luft.
Nu börjar även nio åringen bestämma att hon inte vill vara hos oss från ingenstans. Hon hat aldrig ens velat åka från oss.
Min dotter är väluppfostrad och skötsam och det krockar sä oerhört med dessa kontraster och hon blir så osäker när de andra barnen får henne att inte känna sig välkommen med att ignorera eller inte svara på hej eller god morgon. Man känner sig utanför och inte längre välkommen hemma längre.
Jag säger att vi behöver prata med hans barn. Jag vill fråga 13 åringen varför han beter sig så här och förklara hur ledsen jag är. Ifrågasätta beteendet och vad som är fel.
Min sambo säger att vi ska ge honom tid och ber mig hålla ut.
Vill veta grunden till detta som ingen av oss förstår mer än att det är mamman som psykologiskt vänder barnen mot oss tror jag. Vad tror ni?Hur ska man agera?
Jag lider så med dessa barn och vill ha de nära mig igen med älskvärda ord och kramar. De glider ur fingrarna på mig och min sambo lite varje dag. 13 åringen bestämmer med mamman att han inte vill vara hos oss och min sambo orkar inte bråka om det med henne. Hon njuter lite av att barnen inte vill vara här känns det som.
Vad gör man??