alla andra blir gravida och jag får missfall efter missfall

Jag fick två missfall på raken, först i augusti 2020 sen i oktober 2020 (fick aldrig ens tillbaka mensen mellan graviditeterna). Efter första var jag ledsen men hade ändå en viss acceptans att det ändå är rätt vanligt och innebär att de var något fel på fostret. Var överlycklig och även om oron fanns lite i bakhuvudet när jag blev gravid igen var jag ändå övertygad om att vi hade gjort bort vår "otur". Men då plötsligt försvann symptomen igen och jag kände på mig att något var fel. Ringde och grät i telefonen till kvinnokliniken men fick inte komma in på något ultraljud. När jag gråtit hysteriskt ett tag till kunde de ge mig en tid flera dagar senare men jag tog tacksamt emot den tiden. Tre dagar före ultraljudet började jag får bruna flytningar och blev mer mentalt inställd på att det var kört. På ultraljudet såg de ett embryo utan hjärtslag motsvarande storlek v. 5, jag var då i v. 8 minst, men hade alltså fått ett MA. Samma kväll började jag störtblöda. På återkontrollen 10 dagar senare blev jag lovad att få komma på ett ultraljud i v. 8-9 nästa graviditet men råddes att vänta minst två menscykler för att kroppen skulle återhämta sig.

Överallt såg jag andra lägga upp på sociala medier att de väntade sitt första och andra barn, gravidmagar tamejfan överallt. Kände mig också otroligt ensam även om sambon var fantastiskt och stöttande, men han var ju såklart ledsen han med. Vi var försiktiga en cykel men sen kände jag att jag inte ville vänta längre, jag kände en så enorm längtan! Samtidigt som jag bara stirrade med misstro när jag då plussade på stickan igen. Min sambo vågade inte heller glädjas och vi förhöll oss väldigt likgiltiga första tiden. Symptomen kom och gick, mesta tiden kände jag ingenting alls och jag vågade inte hoppas något. Väntade bara in tiden för ultraljudet som jag blivit lovad, och till slut kom den dagen. Väl inne så sa läkaren att de kommer ha skärmen bortvänd tills de vet, men som tur var dröjde det bara några sekunder sen vände hon skärmen och pekade på ett litet tickande hjärta! Jag bröt ihop fullständigt och grät länge av lycka.

Efter det vågade jag hoppas igen och även om jag aldrig nånsin riktigt slappnar av under den här graviditeten går det lättare och lättare. Jag förstår att det känns hopplöst och drygt när andra säger att det blir din tur snart, det kan ju ingen veta. Men mitt råd till dig är att lyssna på din kropp, fortsätt att försöka men försök håll era förväntningarna nere tills ni vet att det finns hopp (vilket är lättare sagt än gjort, jag vet).

Styrkekram!