alla andra blir gravida och jag får missfall efter missfall

Hej!

I ren desperation har jag nu gått och skaffat mig ett inlogg på familjeliv, känner mig nämligen ensammast i välden. Har det senaste halvåret haft tre missfall på rad. Första i oktober 2020, barnet skulle fötts 21 april, nästa missfall i februari, bf beräknad 11 september i år, och så nu igen missfall för ett par veckor sedan, bf skulle blivit på min födelsedag 3 november. Till saken hör att var enda gång jag fått missfall har en nära släkting eller vän annonserat sin graviditet och sitt bf-datum ungefär där jag skulle fött mina barn om de inte all dött. Det har kommit till den nivån att jag inte klarar av att träffa någon, de gravid och nyblivna mammorna är ju uteslutna, men även alla andra, för var enda gång jag träffar någon börjar de berätta om alla jävlar som ska ha barn hit och dit. Och varje gång sjunker jag ner i ett sånt mörker att jag knappt kan andas. 

Min man har varit förstående, men tycker nu att jag måste sluta deppa, eller rättare sagt, Vi måste sluta deppa, säger han. Vilka VI? vill jag skrika. Han har varit lite ledsen för min skull, men skakat av sig varje missfall och gått vidare. (Vet detta då jag av misstag råkade gå in på hans FB, trodde jag var inne på min och då ploppade upp meddelanden som han satt och skrev med sin bästa vän. Var rätt tydligt att det här inte är en stor grej för honom.

Allt detta gör att jag blivit så ensam. De få som jag pratar med om mina missfall, tenderar att ge helt värdelösa svar:
"Men du vet, det var nog lika bra. Det var ju något fel på fostret."
Tack för inget, så jag kan bara producera trasiga foster. Tack som fan.
"Ge inte upp! Nästa gång är det din tur, det känner jag på mig."
Åh, viste inte att det här var ett marathon och att du är fucking Jesus så du kan spå i framtiden. Men absolut ska fortsätta ligga med min man.
"Det är viktigt nu att du inte deppar eller oroar dig för mycket, för sånt kan ju också göra att det blir svårt att bli gravid och att man då får missfall."
Tack, jag förstår, fet är för jag under senaste två graviditerna varit så rädd för missfall som det blev som det blev. Mitt eget fel alltså. Tack som fan!

Ni fattar, alla tycker att jag bara ska skaka av mig det här och gå vidare och det samtidigt som jag ser alla andras magar växa och min bara växa av för mycket tröstätande av choklad. 

Jag blir snart 38, riskerna för fler missfall ökar för varje menscykel. Jag har tyvärr inte förmånen att kunna ta en paus från att försöka bli gravid igen. Jag är helt slut både psykiskt och fysiskt av att i princip varit gravid i nio månader i streck, men utan fått något barn. Men pausar vi nu i ett halvår och jag sen får missfall igen kommer jag hata mig själv för jag lät mina ägg bli ännu äldre. Jag känner mig så värdelös, gammal, ful och ensam. Så otroligt ensam. 

Finns ni där ute, ni som har det som jag, och som känner sig som de vore ensammast i världen?