Mina föräldrars hund bet vår lille son

Hm. Att hundar biter barn är nog betydligt vanligare än vi tror. Det är synd att de nästan alltid biter i ansiktet, annars hade det inte varit ett speciellt stort problem imho... för det blir alltsom oftast mest en skråma, även när större hundar är inblandade. De går in för att markera, inte för att skada.

Det här låter som en hund jag inte hade haft några problem att låta mitt barn umgås med igen - förutsatt att mat eller andra eventuella resurser inte är inblandade. Jag menar inte att de behöver interagera; finns ingen anledning att låta så små barn göra det med djur för de saknar impulskontroll och även en del motorik. Men de behöver heller inte hållas åtskilda i olika rum och aldrig mer ha något med varandra att göra. Det låter som ett snällt barn och en snäll hund, och har de vuxna bara bättre uppsikt med den här incidenten i bakhuvudet tror jag det kommer gå hur bra som helst.

Vi satte munkorg på våran hund i några månader efter att hon bet vårat barn. Men hon har aldrig gillat småbarn och klarar heller inte av att vara ensam, och eftersom vi tillhör samma familj så de var tvungna att kunna existera i samma rum. Då var munkorg ett bra och billigt skydd.

Jag tror som sagt inte det är något fel på hunden, utan det är väldigt vanligt att hundar biter barn ?helt utan förvarning?. Vilket oftast inte är utan förvarning, man har bara missat signalerna. I en matsituation kan det vara extra klurigt om hunden har huvudet i skålen och man inte ser ögon och öron ordentligt.

Men jag måste tillägga att jag tycker ni resonerar klokt kring hela händelsen, det är förstås väldigt olustigt när det inträffar och kanske ännu mer så när man inte är hundvan.

Skulle tro att väldigt många hundbett härstammar från att hunden ska tolerera all möjlig skit från barnen för att husse eller matte anser att den står lägst i rang och helt enkelt ska tåla det.

Skulle tro att i princip samtliga fall av betten beror på att hunden känner sig hotad/rädd/obekväm och hade kunnat avstyras om de vuxna bara skött det hela bättre. Hunden behöver känna sig trygg och respekterad, inte vara lägst i rang.

Tycker inte det har ett pillekvitt med uppfostran att göra, utan helt och hållet med hundens personlighet och eventuellt tidigare erfarenheter. Du kan ta en hund som levt på gatan hela livet (och alltså inte fått ett uns uppfostran) som älskar barn, och en hund från lydnadslandslaget som sköter sig ypperligt i alla situationer men som tycker barn är otroligt obehagliga.

Fyfan vad sorgligt. Känns som att det har blivit lite mer acceptabelt för hundarna att säga ifrån nuförtiden, men herreGUD vad många som har fått sätta livet till för att de markerat på det tydligaste och fredligaste sättet de kan. Helt jävla fruktansvärt!

Det känns som att hela min föräldrageneration är av åsikten att en hund som inte gillar valpar eller barn per automatik skulle vara psykiskt störd. Hade jag fått en krona för alla gånger jag hört ?en normalt funtad hund skulle aldrig...?

Hade det varit en större hund som var väldigt obekväm kring barn så kanske. Nu rör det sig om en liten, i grunden väldigt vänlig och social hund som inte verkar vara rädd för barn utan "bara" vaktade maten... Jag tror inte någon behöver oroa sig för att diverse kroppsdelar plötsligt ska bitas av. Det ska ju dras i så jävla stora växlar när barn blir bitna av hundar; det ska avlivas eller omplaceras eller låsas in. Och ja, omplacering kan ju förstås vara bra om familjen saknar kunskap att ta hand om hunden, men det verkar ju inte vara aktuellt i det här fallet. 

Barn slår sig hela tiden; de ramlar av cyklar, snubblar över stenar, ramlar ner från gungställningar, skrubbar knäna. Man kan inte skydda dem från allt. Och är man riktigt orolig finns munkorgar. Annars är det i mina ögon bara bra att de lär sig hur man beter sig kring djur, så att de inte agerar påfluget kring helt främmande hundar när man inte är där och kan övervaka umgänget.