Är detta våldtäkt?

Nja, det ÄR trots allt skillnad om det händer inom en relation, och om det skulle vara någon vilt främmande som skulle förgripa sig på en i en liggvagn på tåget t.ex.. I det andra fallet är det solklart våldtäkt, men om det är en relation så är spektrat mer flytande mellan "låter sig övertalas", "ställer upp för husfridens skull" o.s.v. - och våldtäkt.

Jag skulle göra slut och ta mig ifrån denna relation, men inte polisanmäla - något som bara skulle skapa stora problem för både honom och dig. Det är onödigt. Polisanmäla en man som jag hade en relation med, skulle jag bara göra om han var farlig och jag behövde samhällets hjälp med bostad, hemlig adress, ny identitet, polisbeskydd och sådant. Det är typ det sista man gör. 

Apropå detta: vet du hur länge en anmälan ligger kvar i polisens system?

Fast ofta blir det mer problem än det är värt, i dessa fall. T.ex. måste man sitta i rätten och berätta varje detalj, inför publik. Förundersökningen blir offentlig; någon lustigkurre kommer säkert att lägga ut den på Flashback och sedan kan alla man känner gotta sig åt detaljerna. 

Kanske finns det gemensamma vänner som man förlorar genom anmälan, kanske är man vän med hans syskon eller andra släktingar - och blir osams med dom...

Visst, det går att diskutera att man borde anmäla av allmänna, feministiska skäl, men man måste tänka på sig själv också. Även i mer allvarliga fall, faktiskt. Jag har t.ex. en kollega - hon är i 60-årsåldern nu, detta hände för mer än 20 år sedan. Hon blev misshandlad av sin man, berättade det för sina väninnor - och typ alla sa att "du måste anmäla". De använde sådana argument som du, att man måste göra det för andra kvinnors skull. Detta slutade med att han hotade att döda henne, och att hon blev tvungen att skaffa sig skyddad identitet, bli flyttad av polisen till en annan ort o.s.v., med allt vad det innebär. (Att hon vågade berätta för oss nyligen, beror på att mannen nu avlidit. Men det blev många år av rädsla.)

Hon säger, att det hade varit mycket bättre om hon inte hade anmält. Hon hade kunnat lirka med honom, och ta sig därifrån ändå, utan att han skulle bli så rasande att han bestämde sig för att döda henne. Det intressanta är också, att INTE EN ENDA av de kvinnor som uppmuntrade henne att polisanmäla, ville ha henne som inneboende under tiden som det tog innan han kom i fängelse (han fick alltså vara på fri fot). De var rädda för mannen, ville inte bli inblandade när det kom till kritan. Så mycket var den feminismen värd!!!

Har du levt i ett förhållande överhuvudtaget? 

Nu beror det ju på situationen också, även om det är en sambo/make. Det är skillnad mellan situationerna:

1. ett par som har haft hundratals samlag redan, ibland blir det lite hårt - men hon gillar det oftast, men inte alltid , ibland bråkar de, och det kan gå vilt till - men sedan har de hett försoningssex efteråt, ibland vill inte hon - men han tjatar sig till det, det har hänt att han har börjat ha sex med henne när hon sover - och ibland när hon har vaknat så har hon gillat det, ibland inte. Och så händer det igen, och hon gillar det inte. Ska hon springa till polisen nu, menar ni? (OBS jag beskriver inte mitt eget äktenskap nu, men väldigt många äktenskap/förhållanden fungerar trots allt på detta sätt. Även när frun har egen inkomst och skulle kunna lämna mannen om hon önskade det.)

2. Mannen blir plötsligt helt förändrad, t.ex. efter att ha druckit eller tagit en drog. Han blir konstig på ögonen. Frun har aldrig förr sett honom sådan. Hon blir skräckslagen. Han förgriper sig på henne med våld, och hon får fysiska skador förutom rädslan. I detta fall känner jag, att det är viktigt att kvinnan kommer ifrån detta fort, men även att mannen får hjälp. Dock kanske jag, om det var jag, skulle försöka med vården före polisen. Risken finns förstås att vården polisanmäler, och då får det väl bli så. 

Men svara på detta då. Om det inte var en tråd på nätet, utan t.ex. din arbetsplats, och TS var din arbetskamrat, som anförtror dig detta på fikarasten. Skulle du då

a) uppmana henne att gå till polisen, utan att göra vidare analyser av vart kvinnan ska ta vägen efteråt, och hur det ska gå för henne och eventuella barn i fortsättningen?

b) om du uppmanade henne att gå till polisen enligt a, och hon sedan ringde dig och sa: "jag gjorde som du sa, och polisanmälde. Han blev förhörd men satt på fri fot efteråt. Nu säger han att han ska döda mig, och jag vågar inte gå hem". Hur långt skulle du då sträcka dig för att skydda kvinnan som tog ditt råd? Låta henne bo hos dig på obestämd tid? Skaffa ett säkerhetspaket med hög skyddsnivå från Securitas, som DU betalar för om hon inte har råd med det? Höra dig för i bekantskapskretsen, för att hitta ett avlägset liggande torp eller liknande där hon kan bo och där det inte finns någon risk att mannen ska hitta henne? Annat?

Ord kostar nämligen inget, handling kostar mycket mer... 

Jo, men man måste ju vara lite realistisk också. Tänka på vad som kommer att hända EFTER polisanmälan. Blir det bättre för mina barn och mig själv då, eller kan det till och med bli sämre? Riskerar jag att han misshandlar barnen för att hämnas på mig, när han får ha dem ensam efter separationen (vilket han antagligen kommer att få ha, eftersom brottet inte var riktat mot dem, eller mot barn överhuvudtaget)? Riskerar jag att bli hemlös? Riskerar jag repressalier från hans släkt/klan (mycket viktigt att tänka på om mannen tillhör "vissa" kulturer)?

Att bara polisanmäla utifrån någon "princip", och samtidigt bida ris åt sin egen rygg, skulle jag inte göra. Du har inte heller svarat på vad du skulle göra, för att hjälpa en kvinna som du har rekommenderat att polisanmäla - efteråt? Jag antar att det beror på, att du i praktiken inte är beredd att göra något?

Det handlar fortfarande inte om att någon tycker att något är OK - jag är för övrigt Sd, och hade jag fått bestämma så hade klankulturerna aldrig fått komma in i Sverige från början. Det handlar om att vara lite streetsmart, att skydda sig själv och sina barn. Samhället gör inte det nämligen, det finns en övertro på vad samhället kan och får göra.

Det finns t.ex. kvinnor som blivit hemlösa efter att de inte längre fått bo kvar på en kvinnojour. Offentliga boenden får egentligen inte skriva ut personer till ingenting, men det görs ändå. En lägenhet kan man inte få om man inte har tillräcklig inkomst. Soc garanterar inte längre hyran - det gör de bara om det handlar om "flyktingar". En svensk kvinna utan funktionshinder etc. anses kunna klara sig själv, men kan ofta inte det. Dessutom är det lång kötid till en hyreslägenhet. 

Kvinnan får då välja mellan att bokstavligt talat leva på gatan, och försöka få en plats på natthärbärgen tillsammans med missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella o.s.v., och att gå tillbaka till mannen - som nu är argare än någonsin efter att han blivit anmäld. 

Många tror också att det ska hända massor så fort man anmäler - mannen ska häktas, och sedan ska han föras direkt från häktet till fängelset, där han ska förvaras i flera år utan permissioner. Men i verkligheten är vårt kriminalvårdssystem mycket slappt. Om det "bara" rör en misshandel av normalgraden, eller ett brott som inte kan styrkas, så kommer mannen snart att sättas på fri fot igen. Kanske redan efter det första polisförhöret. Och då är han farligare än någonsin - och kvinnan måste bli ensam med honom i bostaden?

Nä. Det är mycket smartare att eftersträva en så "vänskaplig" skilsmässa som möjligt. Finns det gemensamma barn så är detta ännu viktigare, för annars kan mannen låta sin ilska gå ut över dessa. 

I detta sammanhang kan nämnas, att t.ex. Tyskland har så kallat "förvaringsstraff" för upprepade brott mot kvinnor. Det behöver inte handla om mord eller ens grov misshandel eller grov våldtäkt. Om tillräckligt många brott styrks (tror det är tre), så "säkerhetsförvaras" mannen i många år, och får inte heller några obevakade permissioner. Detta gör att kvinnor vågar anmäla där, i större utsträckning än i Sverige. (Men de tyska kvinnorna tar ju fortfarande risken att en skicklig advokat får mannen frikänd...)

Du får läsa om mina inlägg om du inte har förstått dem. Är du personligen beredd att skydda en kvinna som anmält - och sedan inte får något skydd av samhället? Säkerligen inte. Men prata går bra...

Det är bättre att hon blir mördad? Och mannen får livstids fängelse? Och barnen hamnar i fosterhem? Reality check, någon..?

Kanske, men man måste ordna säkerheten INNAN man gör det. Det vill säga se till att man har någonstans att ta vägen, en säker plats. Och även att man får med sig barnen dit, så att de inte blir kvar med honom i bostaden.

Det är nämligen också så, att det inte är så lätt att ta tillbaka en anmälan, för ett brott som går under allmänt åtal. När du väl sitter där på polisstationen och har gjort anmälan, och det visar sig att dom inte tänker åka direkt och häkta karl'n, och ge dig ett löfte om beskydd så att du aldrig behöver vara ensam med honom mer - då är det för sent att backa. De kommer att utreda det ändå, och då får han veta att du har anmält. 

Ni verkar leva lite i en rosa fantasivärld här...

Det finns kvinnojourer, men platserna räcker inte ens i närheten till för behovet. Just nu är det för övrigt värre än någonsin, eftersom antalet kvinnor som kan bo där samtidigt, måste begränsas kraftigt på grund av covid-19. Och som jag skrev förut: kvinnojouren är bara till för det akuta skedet. De har ett stort tryck på sig att ta in fler akuta fall, och då måste tidigare inskrivna skrivas ut. Även om dessa inte har någonstans att ta vägen .

Sedan tror jag inte heller att ni här - som antagligen aldrig upplevt detta på riktigt - vet vilket trauma det är att flytta in på en kvinnojour..? Det är inget som förväntas, av kvinnor som har utbildning, jobb, ett normalt socialt liv, saknar missbruksproblem o.s.v.. Det blir väldigt svårt att ta upp detta på jobbet, på BVC, barnens skola, med släkt och vänner etc., att du numera bor på en kvinnojour, att du inte vet hur länge du ska bo där, att du inte vet var du ska bo sedan, att du inte har någon fast adress... Steget är OERHÖRT stort för de flesta, att ta sig till en kvinnojour. Och det är som sagt ändå bara första steget. 

Dessutom är det så, att kvinnojouren vanligen inte heller är en idyllisk plats, där alla kvinnor håller ihop och underlättar för varandra, nu när de kommit ifrån den Store Stygge Mannen. Många kvinnor som kommer dit är inte bara passiva offer, utan de har ofta missbruksproblem och kriminalitet i bagaget, psykiska problem, diagnoser som ADHD och FAS; de vara högljudda, aggressiva, utåtagerande och i värsta fall farliga. Detta gäller för övrigt även utredningshem och HVB-hem för familjer. Det blir rena eländet för snälla och ordentliga kvinnor som placeras där, och som inte alls passar in. Tänk TV-serien "Kvinnofängelset"...