Hur fan ska jag klara av att göra abort?!

Du har inga skäl alls att vara arg på honom. Han tvingar dig inte till abort. Det kan han inte. Skyll inte på honom om du gör abort.

Han berättar vad han tycker och vill, och håller fast vid det han hela tiden sagt. Han har inte ljugit om att han vill ha fler barn.

Du har ändrat dig. Du vill inte längre det du sagt till honom. Det är tillåtet. Du gör som du vill. Du väljer också om du inte längre vill vara med honom efter en abort, eller om du behåller barnet men kan förlora hans kärlek.

Jag förstår att det är en jobbig situation utan något bra val, men valet är helt och hållet ditt.

Du har ju själv sagt att om du blir gravid så gör du abort.

Såhär blir det om man inte använder hjärnan.

Skyll dig själv!

Hej TS, vilken jobbig situation, jag beklagar.
Det låter som att det du vill är att behålla barnet.
Det är inte hemsk att vara ensam gravid och inte ha stöd från den andra föräldern. Det har jag gått igenom. Det gick bra. Relationen med den andra föräldern var egentligen slut innan jag blev gravid, det var inte planerat och jag tänker inte gå in mer på det, men det fanns alltså 0 stöd från honom varken under graviditeten eller efter.
Vi hade även ett äldre barn som var 2 när nya barnet kom. Åldersskillnaden har aldrig varit något problem, men jag vet inte hur det är att ha ett barn med reumatism, hur mycket som krävs av dig. Men bebisen skulle anpassa sig, de vänjer sig vid situationen som det är, de vet ju inget annat än det de föds in i. Vi får ju tänka och hoppas att bebisen inte skulle ha några hälsoproblem.

Jag skulle värdera det blivande barnet högre än relationen till pappan alla gånger. Det finns ju inga garantier att det håller i längden oavsett vad du gör - men barnet kommer du alltid att älska, livet ut, precis som med de barn du redan har.

Pappan måste inse att metoden ni använde inte är säker - och det är lika mycket hans förtjänst att du blev gravid som din.
Att du sagt att du gör abort om du blir gravid, ja det kanske var dumt, men det spelar ingen roll. Du sa det innan det var ett faktum och du visste inte hur starka känslor du skulle ha för graviditeten och det här nya barnet, det kunde du inte veta.

Jag tycker att du ska behålla barnet för jag tror att det är det du vill. Vad som händer i relationen till pappan är inte lika viktigt för du säger ju att du inte skulle kunna gå vidare efter en abort. Det förstår jag. Tankarna skulle komma många gånger om hur barnet hade varit, sett ut, vad han eller hon hade gillat osv.

Det avgörande i den här frågan är hur du känner. Ställ in dig på att du kanske blir ensam med barnet om pappan inte kan fortsätta relationen, och fråga dig om du skulle få det att fungera tillsammans med barnen du redan har. Vill man så kan man ofta, det gäller att leta lösningar och inte problem!

Jag tror det skulle vara bättre för dina barn också att få ett syskon, även om det kan uppstå vissa kniviga situationer, än att ha en deprimerad mamma som gått igenom något hon inte ville och längtar efter barnet som inte blev. De kniviga situationerna kan man se tillbaka på med kärlek sedan, även om de är jobbiga för stunden.

Styrkekram.

Varför ska du göra abort? Ni har skapat en ny liten människa tillsammans inuti dig. Fundera istället på om du klarar av att ta hand om det här livet utan honom eller inte. Det är däri frågan ligger. Om du känner att du inte klarar ut att ge det här barnet en bra uppväxt eller ens ett liv som är värt att leva - gör abort - annars inte.

Tänk på barnen. Alltså de två du redan har. De behöver dig.

Det är det förnuftiga sättet att tänka och jag förstår att det är det enda rätta. Att jag måste välja och sedan stå för det. Det är ju så det är bara. Varför känns det ändå helt omöjligt är ju frågan.

Ja, du får nog se det som att du väljer barnet eller mannen. Om du däremot är säker på att du inte orkar vara med mannen efter en abort så finns ju bara valet: barnet eller ingen av dem.

Det är väl att jag väljer att fokusera på mina två tidigare barn i stället om jag gör abort och känner att jag inte klarar att vara kvar i relationen. Då får jag gå igenom skiten men kanske en dag inser att jag var förståndig. När all sorg lagt sig.

Hur mycket dina tidigare barns liv skulle försämras/förbättras av ett till syskon är svårt att säga i förväg. Det är möjligt att abort i det här läget är det vettigaste. Du hade ju ändå den tanken innan du blev gravid - att det inte skulle bli fler barn (just nu). Hur mycket du skulle påverkas av en abort är väl det avgörande. Skulle du må alltför dåligt alltför länge så blir det ju inte heller bra för dina nuvarande barn.

Skulle du välja abort så bör du göra det med insikten redan från början att det är det förståndiga. Tycker du inte att det är förståndigt nu är det inte säkert att den känslan bara dyker upp om några år. Känner du att ett barn till inte skulle vara så illa, och att du och dina tidigare barn skulle fixa det bra, så kanske inte abort är bästa valet?
Så, väljer du abort - gör det för att det är det bästa, och att du får ta dig igenom sorgen med tanken att ett barn till hade försämrat läget för alla.

Jag tycker att det var dumt av dig att säga till honom att du gör abort om du blir gravid, för om du hade varit ärlig och uttryckt att det finns en möjlighet att du behåller så kanske han inte hade haft sex med dig men men, nu är det som det är. Gör inte om samma misstag nästa gång.

Du vet redan att valet är helt upp till dig och han kan inte göra något åt den saken. Jag vill dock råda dig att INTE behålla barnet bara på grund av att du är rädd att du inte skulle klara av en abort. En abort kan vara fruktansvärt jobbig (jag har själv gjort en) men det kan bli ännu jobbigare (i det långa loppet) med ett barn om man inte har goda förutsättningar.

Tänk på att du har barn sedan tidigare varav ett av barnen kräver en hel del. Orkar du med ett till barn? Skulle du klara av det?

Räkna också med att han kanske inte vill vara en del av ditt liv längre, om du väljer att behålla barnet. Han kanske vill ha träffa sitt barn men han kanske inte vill dela livet med dig längre, så risken är stor att du då förlorar honom men det måste du ju prata med honom om. Kanske står du där helt ensam med barnet. Skulle du klara av det med allt vad det innebär?

Var beredd på att hans kärlek är borta om du väljer att behålla men om det är viktigare för dig att behålla barnet och du tror att du orkar och klarar av det så ska du behålla, annars tycker jag inte att du ska behålla.

Även om det kan vara fruktansvärt att göra abort så tar man sig igenom det också, till slut. Det avgörande i det här fallet är hur du känner och om du orkar med ett till barn. Skulle du klara av det? VILL du egentligen ha ett till barn eller vill du bara slippa göra abort?