Det går ju inte att jämföra t.ex. impotens med det TS beskriver.
Impotens = att vilja men inte kunna.
TS fru = att kunna men inte vilja.
Två helt olika saker!
Visst kan hon må dåligt av sexbrist utan att vara sjuk, men du erkänner ju själv att vi inte kan läsa ut något sådant i texten. Men i min värld försöker man göra något åt om man ,mår dåligt men här är intrycket att hon är nöjd med att slippa sex.
Du skrev i ett tidigare inlägg att du kände ungefär som TS innan du skilde dig, men att ni hade sex och du fick orgasm. Hade du inte mått ännu sämre om du inte fått sex och närhet då? Så det är inte konstigt att TS hade mått mindre dåligt om de haft ett sexliv.
Om TS tycker att det är skittråkigt att fira Mors dag och gå på släktkalas och dessutom mår dåligt, varför ska han behöva tvinga sig till det? Tidigare har han ställt upp för hustruns skull, men några sådana förpliktelser har han inte längre då hon inte bryr sig om hans mående.
Det kan det väl vara! Om man är introvert och inte gillar släktkalas men men följer med för fruns skull, vilket är en av många kompromisser i ett bra äktenskap. Eller följa med till Ullared eller gå på spa. Eller måla om huset istället för att leja till det. Jag kan räkna upp en massa saker som någon KANSKE gör för hustruns eller husfridens skull, medan någon annan gillar att göra det. Men det måste ske åt bägge håll, om den ene inte bryr sig och den andre slår knut på sig för att vara till lags blir det obalans och en dålig relation.
Hamnar i så fall under samma kategori, varför ska jag göra sånt jag inte vill? Förstår inte varför det alltid är så att när en man vill ha sex då ska kvinnan behöva skita i det. Men när kvinnan saknar något så ska alltid mannen anpassa sig och sluta gnälla. Och då är det oftast saker som tar bra mycket längre än det tar att ha sex nu när vi ändå är så lågt nere i diskussionsnivå.
Håller inte med; Många kvinnor som återupptäcker sin sexualitet efter en skilsmässa när de träffar nya män.
Nja, jag förstår vad du menar och håller delvist med men samtidigt. Om man har ett väldigt obalanserat sexlust så är ju sexbristen inte ett problem för den som saknar sexlust. Den är bara ett problem för den som har sexlust. Och människor är ju rätt ofta ganska bekväma varelser som inte gärna tar tag i saker förrän det blir absolut nödvändigt, oftast när man själv drabbas istället för bara någon annan.
Jag kan absolut tänka mig att hålla tillbaka med saker som den andra anser vara viktiga och ett problem om de uteblir kan vara ett effektivt sätt att visa vad sexbrist innebär för den andra.
Exempel:
För många människor som inte saknar sex så är bekräftelse och närhet ändå väldigt viktigt och så länge man får sitt behov av bekräftelse och närhet mättat (vilket ofta är fallet eftersom den som saknar sex försöker få personen att bli sugen) så ser man ju inte problemet i sexbrist för man drabbas ju inte av det själv. Tar man däremot bort bekräftelse och närhet från dem så ställs de helt plötsligt inför samma dilemma som den som saknar sexet. Och då blir de kanske mer benägna att försöka hitta en lösning.
PS! Nu pratar jag enbart om personer där sexet uteblir för att man inte känner för det, inte om medicinska eller psykiska anledningar.
Exakt, så menar jag också. Om hustrun dels förstår att mannen mår dåligt, dels märker att hans dåliga mående får konsekvenser både för henne själv och relationen, då ökar motivationen att göra något åt det med 100%, minst. Eller att ta steget till separation, vilket ofta är den bästa lösningen i slutändan.
Men om han inte trivs kommer barnen att märka det. Konstigt att inte förstå att barnen påverkas av att föräldrarna inte kan eller vill lösa problemen i förhållandet men ändå stannar kvar.
Jag tycker inte att man ska ge upp ett förhållande med barn inblandade alltför lätt, men om man harvar på med samma allvarliga problem år efter år så finns det nog tyvärr ingen annan lösning än att separera.
Oj vilken tur du har som får lättare orgasm vid sex. Så ser det ju absolut inte ut för de flesta kvinnor. Vill jag ha en orgasm så onanerar jag, då jag aldrig är säker på om jag kommer att få orgasm vid sex eller inte. För mig gör sex ibland ont med och då blir man ju inte så sugen på det alla gånger.
Om man kommit till stadiet där man erkänner för sig själv att man inte längre attraheras av sin partner och att det är orsaken till noll lust, då har man kommit långt. Nästa steg är då varför och går det att göra något? Eller är valet att leva ihop som vänner eller att separera?
Men tyvärr kommer många inte så långt, man konstaterar att lusten är borta och agerar genom att sluta ha sex, och sen kommer man inte längre. Det är då som TS och andra i samma situation skriver frustrerade inlägg och undrar vad som hänt med deras tidigare åtminstone ganska så kåta fru?