Frun vill ej ha sex, varför fortsätta?
Ännu en tråd av en man som inte har en fru som vill vara gift eller i ett förhållande.
Förstå mig rätt, hon säger att hon vill det, hon säger att hon älskar mig...
Men hon förstår inte att sex är lika viktigt i ett förhållande som alla andra saker man gör i ett förhållande.
Jag undrar lite vad som skulle hända om jag började skita i bröllopsdag, morsdag, födelsedagar etc. då det inte är viktigt för mig. Jag menar om sex inte är viktigt för henne, och hon aktivt gör valet att helt sonika skita i att vi är två i detta förhållande. Varför skulle jag då behöva göra saker jag inte vill.
Alltså ärligt, vad är skillnaden? Förklara gärna för jag ser ingen.
Jag har skrivit och läst otaliga gånger på det här forumet, och det är alltid samma visa. Skilj dig, skaffa en vid sidan etc. etc.
Men jag älskar min fru, öven fast hon skiter totalt i mina känslor så älskar jag henne. Jag älskar min familj. Jag skulle aldrig vilja dela på den om jag fick bestämma.
Vad jag funderat senaste dagarna på är dock varför fortsätter man? Jag menar inte förhållandet etc. Jag menar totalt sett.
Vad fyller jag för funktion? Jobbar hemma precis som en majoritet, träffar ingen. Har inget sexuellt umgänge med min fru. En kyss då och då på sin höjd. Inte ens smekningar, oralt eller något sådant. Alltså inget.
Jag har mina barn. Så jag antar att det är därför man fortsätter att existera. Att jag ska finnas för någon annan har jag vetat om, det skriver man på när man skaffar barn. Man kan då inte göra det egoistiska och avsluta detta kapitel (eller alla kapitel för den delen).
Man är ett skal. Ett skal som jobbar, lagar mat, städar, finns där. Men som inte får något i utbyte förutom kärlek från barnen.
Helt ärligt, situationen som den är börjar påverka något enormt. Det är liksom allt på en gång nu. Tror jag bara behöver skriva av mig. Inget kommer att ändras. Men jag måste se över vad min existens uppfyller.
Det är nog bra att jag jobbar hemma.
Hur meningslöst allting är, att det inte finns några "högre värden". Resignation.
Hur kan man komma förbi det?
Jo, genom att bli "den ende", alltså genom att förstå att den ende som kan skänka mening åt ditt liv, är du själv. Utifrån DIN konstitution, läggning, ditt medvetande, så väljer DU och bara DU vad som är viktigt för DIG.
Om du verkligen kommer till insikt i detta avseende, kommer ditt liv att förändras.
Då kommer du att förstå att det är du som själv väljer att vara i den situation i vilken du befinner dig, av helt egoistiska skäl.
Att du t.ex. lagar mat (till andra) är ingen altruistisk handling (några sådana finns inte), utan en egoistisk. Det är DU som VILL det. Det ger dig tillfredsställelse.
Om du betraktar allting så, i ditt liv, kommer du att få en annan syn på livet. Jag garanterar det. Du lämnar då offertänkandet bakom dig.
Men för detta måste man (antagligen) filosofera, läsa böcker. De rätta böckerna. Om du är en läsande människa, ska det fungera. Läser du inte, då blir det svårare.
PS Jag själv hamnade i en liknande livskris redan när jag var 22-23 år. Det tog en del år, men det löste sig till sist. Jag saknade helt vägledning, så för dig kan det gå mycket snabbare, förmodar jag. DS