Frun vill ej ha sex, varför fortsätta?

Jag gillar ditt inlägg, du försöker ditt bästa och kommer med konkreta råd, och jag förstår att du menar väl. 
Jag skulle säga att alla konkreta och goda råd är värda ett försök, särskilt om alternativet till att inte försöka skulle bli skilsmässa.
Vissa invändningar mot ditt inlägg har kommit i andra inlägg och jag tänker inte upprepa eller förstärka dem, med det kan ändå en ligga hel del också i invändningarna.

Men det som slår mig, och som inte är riktat direkt mot dig, är att ett sådant här konkret och gott råd har jag aldrig läst där det är riktat till en kvinna.
Alltså att kvinnan behöver anstränga sig och ta ansvar på något motsvarande eller liknande sätt?

Efter att ha följt FL i flera år och rätt så många liknande trådar så har jag fått den klara uppfattningen att brister i en relation gällande närhet, intimitet och/eller sexlivet näst intill alltid är mannens fel (liksom de flesta andra brister i en relation...). 

Om mannen inte har lust, eller inte ger kvinnan sex, inte tillfredsställelse eller ger orgasm på rätt sätt, om mannen inte erbjuder sin kvinna närhet och intimitet på rätt sätt, så är det självfallet mannens ansvar, han uppfyller inte sina skyldigheter och det är hans fel.
Om kvinnan inte har lust, och allt annat lika som ovan fast tvärtom, så är det också i detta fallet nästan alltid mannens ansvar och också i detta fallet så är det hans fel.

Är det verkligen rätt, kan det överhuvudtaget vara rimligt, att det näst intill alltid är mannens ansvar och hans fel?

Tack för ett mycket bra inlägg.
Jag tycker att du har rätt, väldigt mycket bottnar i en själv, oavsett om man är kvinna eller man.
Man behöver självfallet vara två och ha en ärlig vilja att ömsesidigt hjälpas åt att övervinna svårigheterna. Men man kan aldrig gömma sig själv bakom att det enbart skulle vara partnerns fel och ansvar.

När man ingår äktenskap så avger man löften till varandra, uttalade eller outtalade löften och jag visar för den andra parten vilka förväntningar den kan ha på mig.

Här på FL beskrivs ofta att man är skyldig att berätta för varandra och verkligen komma överens med varandra vad som gäller eller inte gäller och att lova varandra både det ena och det andra.
En sak är i vart fall säker här på FL och det är att mannen är skyldig att avge löften och att i förväg komma ihåg att fråga om allt, helst ska mannen klara av att i förväg förutse sådant som kan komma att inträffa i framtiden och han ska också avge löften omkring det.

För mig är det givet att när man ingår äktenskap, eller ingår en kärleksrelation där man avser vara exklusiva med varandra, så ingår ömsesidiga löften om att älska varandra och att båda önskar få ta emot och att ge ömsesidig närhet och intimitet, vilket i sin tur medför att båda ofta har sexlust.
Man lovar varandra (uttalat eller outtalat) och man visar tydligt för den andre, genom handling visar man vad den andra har att förvänta sig när man tillsammans går in i den relationen, att man älskar varandra, gillar att vara nära och intim med den andre, vilket också i normala fall ofta leder fram till att man känner lust och att man har sex med varandra.

Det verkar som att många kvinnor här (nästan alla?) anser att alla de löften som mannen har avgett, olika typer av löften (inte enbart sex) och att han visade att hon kunde räkna med att han nu och i framtiden var villig och beredd att anstränga sig att uppfylla kvinnans förväntningar innan giftermålet, det är löften som han enskilt verkligen är skyldig ta ansvar för och att göra allt som står i hans makt för att uppfylla i den fortsatta relationen.

Men när det gäller de löften som kvinnan har avgett, t ex när hon innan giftermålet visade tydligt att han kunde lita på att hon hade stor lust att var intim, och hon verkligen ville att de skulle uppleva intim närhet med varandra, vilket påfallande ofta ledde fram till lust, kåthet och att ha sex, det var de löften hon gav och det intryck hon själv ville ge till mannen, dessa förväntningar visade hon att mannen kunde ha på henne, innan giftermål och barn.
Men jag ser inga kvinnor här på FL som anser att kvinnans löften är något hon enskilt behöver ta ansvar för och sträva efter att göra allt hon förmår för att uppfylla. Faktiskt brukar det inte ens finnas stöd för att hon behöver vara ömsesidig och gemensamt med mannen att ens försöka komma tillrätta med sina problem genom att aktivt delta och bidra till gemensamma och ömsesidiga lösningar på det som i huvudsak är hennes problem.

Jag menar absolut inte att hon är skyldig att offra sig, att ha sex med honom när hon inte har lust.
Men jag menar att även hon, likväl som han, är skyldig att göra allt som står i hennes makt för att komma tillrätta med sina problem och deras ömsesidga problem.
Åtminstone kan det aldrig någonsin vara ok att hon vägrar att ens intressera sig för ämnet, för de svikna löftena, för att hon har slutat att leva upp till de förväntningar som hon tidigare visade att han kunde ha på henne.

Det kan aldrig någonsin vara ok att hon i ord eller handling säger blankt nej till hans försök när han erbjuder sig och försöker finna ömsesidiga och gemensamma lösningar. Hon borde i första hand, liksom manen i andra fall, ta eget ansvar för att finna lösningar och i nästa steg har hon åtminstone inte rätt neka att ens delta ömsesidigt.

(Jämför detta med att påfallande många kvinnor ofta anser att det inte behövs några ömsesidiga lösningar utan att allt är på mannens enskilda ansvar. Ibland även när huvuddelen av problemet faktiskt ligger hos henne).

Hur kan det komma sig att männen, ofta enskilt, är skyldiga att uppfylla alla löften och uppfylla de förväntningar som han tidigare visade att hon hade rätt att ha på honom,
medan kvinnan inte alls har någon skyldighet, framförallt inte någon eget enskilt ansvar, men påfallande ofta inte ens någon skyldighet att ens delta ömsesidigt och gemensamt för att försöka komma tillrätta med problemen?

Varför så ofta denna stora generella skillnad?
Varför är det så vanligt att "medsystrar" stöder och hurrar för att allt (nästan) är mannens fel och mannens enskilda ansvar?

Om man bara vill intressera sig och studerar ämnet så finns det väldigt mycket att göra åt minskad lust.
Påfallande ofta är det mycket fokus och man kan läsa oändliga uppräkningar om orsaker och bortförklaringar till varför kvinnan har minskad lust.
Men i relation är det väldigt lite fokus och man kan läsa väldigt lite konkreta förslag på hur man ska komma tillrätta med sin minskade lust och vad man både själv och ömsesidigt kan göra åt det.

När man ingår äktenskap så avger man löften till varandra, uttalade eller outtalade löften och jag visar för den andra parten vilka förväntningar den kan ha på mig.

Här på FL beskrivs ofta att man är skyldig att berätta för varandra och verkligen komma överens med varandra vad som gäller eller inte gäller och att lova varandra både det ena och det andra.
En sak är i vart fall säker här på FL och det är att mannen är skyldig att avge löften och att i förväg komma ihåg att fråga om allt, helst ska mannen klara av att i förväg förutse sådant som kan komma att inträffa i framtiden och han ska också avge löften omkring det.

För mig är det givet att när man ingår äktenskap, eller ingår en kärleksrelation där man avser vara exklusiva med varandra, så ingår ömsesidiga löften om att älska varandra och att båda önskar få ta emot och att ge ömsesidig närhet och intimitet, vilket i sin tur medför att båda ofta har sexlust.
Man lovar varandra (uttalat eller outtalat) och man visar tydligt för den andre, genom handling visar man vad den andra har att förvänta sig när man tillsammans går in i den relationen, att man älskar varandra, gillar att vara nära och intim med den andre, vilket också i normala fall ofta leder fram till att man känner lust och att man har sex med varandra.

Det verkar som att många kvinnor här (nästan alla?) anser att alla de löften som mannen har avgett, olika typer av löften (inte enbart sex) och att han visade att hon kunde räkna med att han nu och i framtiden var villig och beredd att anstränga sig att uppfylla kvinnans förväntningar innan giftermålet, det är löften som han enskilt verkligen är skyldig ta ansvar för och att göra allt som står i hans makt för att uppfylla i den fortsatta relationen.

Men när det gäller de löften som kvinnan har avgett, t ex när hon innan giftermålet visade tydligt att han kunde lita på att hon hade stor lust att var intim, och hon verkligen ville att de skulle uppleva intim närhet med varandra, vilket påfallande ofta ledde fram till lust, kåthet och att ha sex, det var de löften hon gav och det intryck hon själv ville ge till mannen, dessa förväntningar visade hon att mannen kunde ha på henne, innan giftermål och barn.
Men jag ser inga kvinnor här på FL som anser att kvinnans löften är något hon enskilt behöver ta ansvar för och sträva efter att göra allt hon förmår för att uppfylla. Faktiskt brukar det inte ens finnas stöd för att hon behöver vara ömsesidig och gemensamt med mannen att ens försöka komma tillrätta med sina problem genom att aktivt delta och bidra till gemensamma och ömsesidiga lösningar på det som i huvudsak är hennes problem.

Jag menar absolut inte att hon är skyldig att offra sig, att ha sex med honom när hon inte har lust.
Men jag menar att även hon, likväl som han, är skyldig att göra allt som står i hennes makt för att komma tillrätta med sina problem och deras ömsesidga problem.
Åtminstone kan det aldrig någonsin vara ok att hon vägrar att ens intressera sig för ämnet, för de svikna löftena, för att hon har slutat att leva upp till de förväntningar som hon tidigare visade att han kunde ha på henne.

Det kan aldrig någonsin vara ok att hon i ord eller handling säger blankt nej till hans försök när han erbjuder sig och försöker finna ömsesidiga och gemensamma lösningar. Hon borde i första hand, liksom manen i andra fall, ta eget ansvar för att finna lösningar och i nästa steg har hon åtminstone inte rätt neka att ens delta ömsesidigt.

(Jämför detta med att påfallande många kvinnor ofta anser att det inte behövs några ömsesidiga lösningar utan att allt är på mannens enskilda ansvar. Ibland även när huvuddelen av problemet faktiskt ligger hos henne).

Hur kan det komma sig att männen, ofta enskilt, är skyldiga att uppfylla alla löften och uppfylla de förväntningar som han tidigare visade att hon hade rätt att ha på honom,
medan kvinnan inte alls har någon skyldighet, framförallt inte någon eget enskilt ansvar, men påfallande ofta inte ens någon skyldighet att ens delta ömsesidigt och gemensamt för att försöka komma tillrätta med problemen?

Varför så ofta denna stora generella skillnad?
Varför är det så vanligt att "medsystrar" stöder och hurrar för att allt (nästan) är mannens fel och mannens enskilda ansvar?

Om man bara vill intressera sig och studerar ämnet så finns det väldigt mycket att göra åt minskad lust.
Påfallande ofta är det mycket fokus och man kan läsa oändliga uppräkningar om orsaker och bortförklaringar till varför kvinnan har minskad lust.
Men i relation är det väldigt lite fokus och man kan läsa väldigt lite konkreta förslag på hur man ska komma tillrätta med sin minskade lust och vad man både själv och ömsesidigt kan göra åt det.