Min 16-åring är mobbad. Hjälp!
Jag lider med både dig och din son. Mobbing är något av det värsta man kan vara utsatt för.
Skolan har skyldighet att agera mot mobbing och det är helt sjukt att de inte gör det! Har man inte kommit längre 2021? Lärarna ser förstås inte allt särskilt inte om det är mer tyst mobbing som utfrysning. Byte till gymnasiet kan bli en räddning men det är långt dit, och för din och din sons skull är det också viktigt att ni får en upprättelse och inte bara flyr.
Du måste börja bråka med skolan. Kräv ett möte med rektorn och klassläraren och kräv att de kommer med en konkret plan på hur de ska få detta att upphöra. Kontakta Skolinspektionen och anmäl skolan, fråga dem om råd hur du kan agera.
Min äldsta dotter blev mobbad av några tjejer i skolan när hon började högstadiet och fick byta till en större högstadieskola där hon inte kände många sen innan. Hon hamnade i en väldigt stökig klass där en stor del elever hade gått ihop lägre årskurser och min dotter hade lite annorlunda stil utseendemässigt så hon blev mobbad av det "coola" innegänget tjejer med mycket smink och pushup-bh. Hon förändrades snabbt från att vara en glad tjej med enormt självförtroende till att isolera sig, hon liksom stelnade i ansiktet och förlorade mimiken. Jag fattade inte att hon blev mobbad först, jag bara såg att hon var ledsen och var förtvivlad över att se henne förändras. Hon berättade inget och jag trodde hon var deprimerad av andra orsaker. Jag kunde ju inte föreställa mig att min så populära och självsäkra tjej kunde bli mobbad i skolan!
Det var faktiskt hennes lärare som kontaktade mig på vårterminen och ville ha ett möte där han berättade att hon hade det svårt med några i klassen. Precis som det ska vara! Skolan hade en handlingsplan mot mobbing och de började agera kraftfullt. De tog samtal med mobbarna enskilt och pratade i klassen mm. Det blev snabbt mycket bättre men sedan skulle vi ändå flytta till en annan stad så hon bytte skola. Dottern ville inte flytta först, nu hade det ju äntligen börjat funka bra, men vi flyttade till Stockholm och hon fick börja åttan på en skola med konstnärlig inriktning där många elever var lika udda som hon själv, man fick vara och se ut som man ville. Hon fick vänner direkt och blev sitt starka själv igen, men en erfarenhet rikare.
En tid efteråt sa hon att det var jättejobbigt när det pågick men så här i efterhand tyckte hon att hon hade lärt sig mycket, om mänskliga relationer och hur hon själv tacklade det. Man utvecklas som människa av motgångar också, det är i alla fall en tröst i eländet. Jag själv blev också mobbad i grundskolan och jag är ju glad idag att jag blivit den jag är. Kanske mer empatisk och tolerant eftersom jag vet hur det är att vara den som är utanför.
I slutet av gymnasiet åkte dottern tillbaka till den gamla stan en gång och hade då träffat ett par av sina tidigare mobbare. Det var en skön skadeglädje för henne att se att den ena tjejen hade fått barn tidigt och gick med barnvagn och rökte cigg, den andra var arbetslös och de hängde kvar i samma centrum ett stenkast från skolan. Medan min dotter hade gått konstutbildning och hade massor med framtidsplaner och projekt på gång, hon skulle åka till Australien direkt efter gymnasiet och livet låg framför henne.