Varför tar inte svenska tjejer första steget?

Nej, du överdriver. Ta inte allt så allvarligt 
Jag tycker att jag har en poäng i att svenska tjejer är svårare. Jämför med danska tjejer som inte bor så långt bort.

Jag har aldrig påstått att jag är smart.

Nej, det är en myt har vi fått se i tråden. Det är snarare svenska tjejer som är mer framåt.

Var är det Sant någonstans enligt dig

Men förstår du var jag kommer ifrån? Jag menar att det är vanligt att killar tror att tjejen är intresserad när hon bara är trevlig. Bara för att en tjej kommer fram och börjar prata, så behöver inte det betyda nåt. Hon måste vara väldigt tydlig, då inte alla män vågar tro på att hon kanske är intresserad. 

Ja, det är säkert jättevanligt att kvinnor stöter på män. Särskilt i Pakistan och Saudi. 

Allvarligt TS, du låter som en lantis som aldrig har varit utanför Europa.

För att jag bara är måttligt intresserad, och varför skulle jag anstränga mig för något som jag inte ens är säker på att jag vill ha? 

Sverige har flest ensamhushåll. Inte samma sak som flest singlar. Många som är ihop fast de inte bor tillsammans.

Ja. dom som raggar på mig går ännu mer fet bort. 

Jag vill inte ragga på någon, och jag vill inte bli raggad på. Jag söker mig hellre till sammanhang där jag lär känna människor utan en massa raggande, och trivs man ihop, ja då löser det sig oftast av sig själv utan några "första steg". 

Om du har hängt med en millimeter i debatten så är det idag till 70% kvinnor som lämnar relationer i Sverige för att de bara inte pallar med män, och inte orkar plocka upp efter ett extra barn varje vecka. Läs valfri familjelivstråd om det, det finns nog flera tusen att välja på.

Så istället för att ragga nytt lever kvinnan själv med sina barn och är nöjdare så, varför skulle hon ta initiativ när hon inte vill ha en relation ens?

Enligt forskning, 2016:

 "Vi vet sedan tidigare att det är vanligare att kvinnor som är drivande både till att ingå parförhållanden och till att upplösa förhållanden. De ställer oftare högre krav på förhållandet, säger Gunnar Andersson, professor i demografi, vid Stockholms universitet som är huvudförfattare till studien."

Kvinnor med hög utbildning och höga krav hittar ibland ingen man utan mindervärdeskomplex. Det ger en större skilsmässorisk om kvinnan får en hög post/högre lön, men ingen skillnad vid motsatta händelsen:

svenska.yle.fi/artikel/2020/03/03/karriarkvinnor-har-okad-risk-for-skilsmassa-tio-procent-av-kvinnorna-skiljer-sig

Forskningen visar en tydlig könsskillnad då det gäller sannolikheten att skilja sig efter att man har fått ett toppjobb. Bland kvinnorna är hela 10 procent skilda efter tre år på toppjobbet, medan det inte syns någon skillnad i skilsmässostatistiken bland männen.

Gemensamt för de kvinnor som skilde sig var ett stort åldersgap i relationen och att kvinnorna hade varit mest hemma med barnen.
Störst risk att skilja sig hade de kvinnor där makarna tidigare hade tjänat ungefär lika mycket, men där kvinnan på toppjobbet började förtjäna mera än 60 procent av hushållets inkomster.

Eller hittar hon ingen man som vill dela bördan jämnt så båda kan göra karriär, och då skaffar kvinnan kanske barn på egen hand. Jag känner själv tre kvinnor som gjort så. Jag får dock konstatera att två av dem är överpresterande supermänniskor och den tredje är mer än lovligt galen.

En annan kvinna med doktors- och chefstitel letade med ljus och lykta efter en vettig karl i fyra år efter att hon dumpat föregående man i besvikelse och hittade noll. Jag hittade rätt man till henne och de båda tackade mig varje gång vi sågs de första fem åren.

Numera kan kvinnor försörja sig själva i Sverige, vilket de inte kan i samma utsträckning i många andra länder. De som har råd att lämna en taskig orättvis relation som hindrar dem från att leva sitt bästa liv gör det. 

Så det kanske är dags att fler män utvecklar tillräckligt mycket fitta för att orka dra sin vikt i hemmet och stå ut med att en annan part tjänar pengar? 

Va? 

Vad menar du egentligen? Är det en universell sanning att alla kvinnor vill ha en man? 

 

Bara för att man är normalsocial betyder inte det att man vill ha en sexuell relation eller vara sambo. Men skulle jag bli tokkär vill jag ha en särborelation, blir jag väldigt attraherad kanske en kk-relation.
Jag har inte varit sambo sedan jag var 26 (11 år sedan) och det ska till något mycket speciellt innan jag ens skulle tänka tanken att jag vill bo med någon.

Men jag vill ju iofs inte heller ha barn, vilket väl får anses "onormalt" om vi nu ska se till biologin. Vissa saknar drift att föröka sej (menar inte saknad sexdrift), även i djurriket hade nog en del honor gärna sluppit avkomma-om de visste att det är vad som väntar efter parning.

Ja, givetvis om jag blir himlastormande kär så vill jag ju ha en relation, men jag anstränger mej inte just nu för att hitta situationer att träffa någon att bli kär i. Och jag kan verkligen bli kär i typ vem som helst. Har ingen "typ" jag faller för, inget speciellt utseende, ingen speciell ålder, inte ens ett kön-båda går fint. Givetvis inte "vem som helst", det finns ju något hos dessa personer som jag faller för utan att jag vet vad det är. Personlig charm och utstrålning förmodligen. Och ett utseende som är attraktivt, men det är inte ens en fjärdedel av helheten.
Men ofta när jag inte är kär längre kan jag tänka om personens utseende att "wow, hen är inte alls lika snygg nu", så det är ju givet att någon blir mer attraktiv för att man är just kär.

Att det finns kvinnor som säger "vi behöver inte er män längre", speciellt på anonyma forum behöver nog inte män lägga så stor vikt vid. Det handlar ju om en enda kvinna som kanske tom säger det i affekt. Eller som du säger så har hon precis varit med om dåliga erfarenheter från män.
Eller så faktiskt för att det finns en aning av sanning i påståendet, just när det kommer till barnskaffning. Män behövs ju ändå men enbart spermier. Och oroa dej inte för det, för jag är säker på att det flesta kvinnor vill göra barn på det naturella sättet.
Tror det är få heterosexuella kvinnor som vid 25 bestämmer sig för att aldrig mer träffa en man och sedan fullföljer det resten av livet. Men en del är mer av typen "det händer när det händer".
Min farmor blev änka vid 38, hon levde ensam i resten av livet, men så hade hon också två barn och mannen var hennes stora kärlek som avled för tidigt. 

Jag har läst att bara för att man har saker gemensamt, så betyder inte det nåt.
Och att utseendet har stor betydelse för tjejer. Killar inbillar sig ofta att han ser bättre ut än vad han gör. 

Jag har inte heller nån speciell typ, och jag skrev att jag tror tjejer kan känna samma. Att attraktion kan handla om så mycket olika saker, småsaker, som det är svårt att sätta fingret på. Men det var fel, svarade dom flesta.