Stanna eller gå - när är det nog?

Ditt inlägg berör mig. Till en början tänkte jag skriva att du skulle lämna men jag hann ändra mig några gånger medan jag läste. Det är verkligen inte lätt. Jag förstår din stress över din ålder med tanke på barn. Samtidigt tänker jag att det inte blir lättare i förhållandet när man får barn.

Tycker din kille att ert förhållande är dåligt? Det låter lite som att han inte upplever samma problem som du förrän du visar att du är på väg bort. Vad bra att ni gått i terapi, då har ni ju fått lite verktyg även om han inte tillämpar dem just nu. Jag funderar på varför han inte vill fortsätta med terapi. Kanske kände han att han fick kritik när ni var där om du fick medhåll? Kanske du ändå skulle lämna honom för att se om ni kan hitta tillbaka till varandra. Eller fundera ut vad som är viktigast för dig i livet. Man kan ju skaffa barn på egen hand också.

Den enda som har svaret på frågan hur du ska göra är du. Frustrerande, jag vet men förr eller senare kommer du veta.

Ditt inlägg berör mig. Till en början tänkte jag skriva att du skulle lämna men jag hann ändra mig några gånger medan jag läste. Det är verkligen inte lätt. Jag förstår din stress över din ålder med tanke på barn. Samtidigt tänker jag att det inte blir lättare i förhållandet när man får barn.

Tycker din kille att ert förhållande är dåligt? Det låter lite som att han inte upplever samma problem som du förrän du visar att du är på väg bort. Vad bra att ni gått i terapi, då har ni ju fått lite verktyg även om han inte tillämpar dem just nu. Jag funderar på varför han inte vill fortsätta med terapi. Kanske kände han att han fick kritik när ni var där om du fick medhåll? Kanske du ändå skulle lämna honom för att se om ni kan hitta tillbaka till varandra. Eller fundera ut vad som är viktigast för dig i livet. Man kan ju skaffa barn på egen hand också.

Den enda som har svaret på frågan hur du ska göra är du. Frustrerande, jag vet men förr eller senare kommer du veta.

Ditt inlägg berör mig. Till en början tänkte jag skriva att du skulle lämna men jag hann ändra mig några gånger medan jag läste. Det är verkligen inte lätt. Jag förstår din stress över din ålder med tanke på barn. Samtidigt tänker jag att det inte blir lättare i förhållandet när man får barn.

Tycker din kille att ert förhållande är dåligt? Det låter lite som att han inte upplever samma problem som du förrän du visar att du är på väg bort. Vad bra att ni gått i terapi, då har ni ju fått lite verktyg även om han inte tillämpar dem just nu. Jag funderar på varför han inte vill fortsätta med terapi. Kanske kände han att han fick kritik när ni var där om du fick medhåll? Kanske du ändå skulle lämna honom för att se om ni kan hitta tillbaka till varandra. Eller fundera ut vad som är viktigast för dig i livet. Man kan ju skaffa barn på egen hand också.

Den enda som har svaret på frågan hur du ska göra är du. Frustrerande, jag vet men förr eller senare kommer du veta.

Tack Cookie1982 <3 en del av problemet är att han aldrig haft ett seriöst förhållande som varat längre än 6 månader, medan jag som har lite mer erfarenhet har något att jämföra med. Han tycker också att det är dåligt, men jag känner inte att han har lust/ork/möjlighet att kompromissa eller ändra på något för oss. Jag är verkligen inte felfri på något sätt, men jag kan inte ändra mig om jag inte vet hur. 

Jag har ex. sagt åt honom i flera år att han borde prata själv med en terapeut för att han har så låg självkänsla och OCD, men trots att han håller med vid tillfällena, säger han sedan att han "inte tror att det är lösningen", vilket betyder att han struntar i att försöka, och kommer inte med en alternativ lösning. 

Önskar så att man kunde ge bort viktiga beslut till någon annan ibland. Skulle betala dyrt för en sån tjänst ;)

Kram

Har man tjafsat och kämpat i två och ett halvt år utan att komma nånvart så ja, då är det dags att lämna. Ungefär för två år sedan.

Åh, jag känner så igen mig. Det tog tre år för mig att till slut ta beslutet om att separera. Vi har barn tillsammans vilket var både enklare och svårare. Svårare för att man mister så mycket tid med dem och man splittrar familjen men också lättare för jag hade ingen stress över att bilda familj.

Det låter som att din kille har en del att jobba med själv. Han kanske inte har orken att ta tag i sina problem. Älskar du honom? Vad kan du ha överseende med och vad kan du inte acceptera?

Jag är också i en relation nu där jag vill ha en förändring och å ena sidan känner jag att jag skulle må mycket bättre som singel men samtidigt känner jag att det finns en annan känsla nu mot när jag separerade från min man. Då ville jag ha kvar kärnfamiljen, nu vill jag ha kvar honom.

Önskar dig verkligen all lycka och hoppas du snart kommer fram till vad som är bäst för dig.

Jag valde att stanna. Vi har bott ihop i 11 år nu och har två barn. Han är fortfarande likadan. Jag är den som planerar och fixar allt. Han öppnar sig inte och berättar inte vad han tycker jag borde ändra på, även om jag vet att han egentligen har sådana tankar.

"ta initiativ, inte vara konflikträdd, sluta stoppa huvudet i sanden, börja röra på dig" och han skrev "jobbigt att det är rörigt i skåp och lådor"..... Det hade kunnat vara exakt vad jag och min man skulle skrivit.

Jag är för det mesta nöjd ändå och har accepterat situationen. Jag tänker ibland på att skiljas, men brukar komma fram till att det ändå är just honom jag vill vara med.

Du vet vad du har och det är vad du får. Står du ut i 20 år till av samma sak? Stanna och acceptera. Vill du ha en förändring? Lämna.

Slösa inte mer tid. Kan bara säga att det sker naturligt att man vill bo ihop, det ska inte vara någon jäkla kamp o involvera terapeuter. Träffa ngn som vill bo ihop lika mkt som du istället o som vill samma saker familje osv, det är så man bygger en framtid ihop genom att sträva åt samma håll.

Cookie1982 - Absolut mycket svårare med barn eftersom man påverkar deras liv genom sitt eget beslut. Jag är dock firm believer av att det är värre att växa upp med olyckliga föräldrar ihop, än lyckliga isär <3 

Jag kan acceptera mycket, men när jag inte ser någon förändring eller vilja, då är det svårt och man ifrågasätter sitt eget självvärde, vilket du kanske också gör i din relation gällande förändringar? Jag hoppas verkligen att ni lyckas reda ut det, men att ha den inställningen som du har "jag vill ha kvar honom", lutar ju verkligen mot ett lyckligt slut. 

Anonym A - Kanske ska du och jag bo ihop istället?  Det var exakt det jag behövde höra "du vet vad du har och det är vad du får". Han är så fin men man ska inte behöva vilja ändra på någon annan så mycket som jag behöver för att vi ska vara lyckliga ihop. Då är det bättre att han får göra en annan tjej lycklig, som kanske är lite sävlig själv och helst bara spelar tv-spel och äter pizza i sängen. 

Det låter lite som att ni försöker koka soppa på en spik. Att vara snäll och generös är fina egenskaper men knappast det enda som behövs för att hålla ihop med någon. Dessa egenskaper är inte heller så unika att finna i någon att man måste klänga sig fast vid första bästa som visar upp dem.

Ni har verkligen försökt, mer än de flesta men får nog inse att ni inte passar ihop. Det ska inte vara så svårt och man ska inte behöva träffa multipla terapeuter för att orka med varandra.