Vet inte vilken kategori men,

Du är inte ensam om att känna sådär. Jag står min egen familj väldigt nära och vi umgås alltid mer med min familj. Men det har blivit ganska mycket så också för att min mans föräldrar aldrig riktigt accepterat att han gick vidare. 

Min man har barn sen tidigare med en annan kvinna, jag har barn sen tidigare också. Vi har varit tillsammans väldigt många år nu är gifta men av någon anledning har det alltid varit hans ex som är mer värdefull. Henne dom ringer för att träffa sitt barnbarn inte min man. Hon är den som är inbjuden till fika, firanden osv. 
Hans mamma har suttit med mig och sagt att hon är dottern dom aldrig fick. Det ska alltid pratas om henne när vi ses kan spendera hela middagar med att prata om henne, suck och pust! Hon är en sån bra mamma, hon är så snäll, fantastisk, kreativ, rolig, mysig bla bla bla...
Min man har försökt förklara flera gånger att dom dels inte har någon bra relation och att han blir sårad över att han och hans familj väldigt sällan blir inbjudna utan att det är exet man tar kontakt med.
hemmet är någon form av muséum för henne, vårt bröllopsfoto plockats bort när hon kommer på besök (svägerskan har skickat bildbevis på det)
Hans föräldrar ser dessutom till att slippa ha med mitt barn att göra, utan väljer alltid att ringa exet för att träffa bara deras egna barnbarn, mitt barn får aldrig ens ett påskägg! 

Egentligen är väl det "okej" man har inga krav på att gilla bonusbarnbarn, men för mig som har föräldrar som aldrig struntar i/glömmer bort sitt bonusbarnbarn gör det ganska ont i mig att se hur mitt barn inte blir behandlad likadant.

Det är tröttsamt, ganska sårande och jobbigt. För min del är det väl en annan sak än för dig för att vi har en nära och bra relation till min familj så jag kan liksom "välja bort" hans familj. Även om det sticker i ögonen.

Men jag förstår verkligen känslan av att det hade varit så mycket enklare om bonusbarnet och dennes ursäkta jävla mamma inte fanns med i bilden.