Ni som är alkoholister - när insåg ni?
Som rubriken lyder; när insåg ni?
Jag är en 48-årig mamma. Ett av mina barn höll på att dö för 6 år sedan och jag använde alkohol för att dels lyckas somna under sjukdomsperioden och dels för att döva känslor/ångest.
Nu 6 år senare sitter jag fortfarande i skiten, har bara inte - förrän nu - insett HUR mycket. Hur fan gick det till tänker jag häpet?
Häromdagen hade jag kvällsmöte på jobbet. Hann vara hemma ett antal timmar emellan och drog i mig fyra glas vin på den tiden. Kände mig slirig på mötet, men ingen verkar märkt något (alla var trötta).
Går på restaurang sedan med min sambo, drar i mig två glas öl. Går hem och tar ett glas vin. Frågar min sambo om han ska ha och han säger nej, med tillägget "jag vet att du tycker jag är tråkig". Jag BLIR irriterad, jag vill att han ska sanktionera att JAG dricker vin genom att ta ett glas själv.
Vaknar i morse och tänker på hans mening. Tänker på min reaktion och inser att jag fan är alkoholist. Finns ingen dag som inte är värd att ta fram ett glas vin på - kan hitta på vilka anledningar som helst för att få det att "låta bra" i min sambos öron, eller för mig. Det är dåligt väder/onsdag (dvs lill-lördag), fredag, lördag, söndag (det ÄR ju fortfarande helg), semester osv, osv...
Jag har varit otroligt medioker med alkoholintaget före mitt barn blev sjuk, det kunde gå månader och till och med år mellan ett glas vin - nu kan jag tex köra ursäkten "lika bra jag tömmer boxen" om det är en sådär 5 glas kvar i den...
Fan vad sunkig jag känner mig 
Känns som att det bara är en tidsfråga innan jag dricker bort förhållande och jobb - hur lätt hade det inte varit på mötet att någon reagerat på mitt långsamma uttal av meningar?!
Idag måste förändringen börja. Tillbaka mot det liv jag hade, då vin inte var en tröst och jag var allmänt hälsosam. Tillbaka till att inte råka göra bort mig som följd av alkoholrus.
Jag vill gärna höra hur det var för er och hur ni gått framåt, tack så mycket på förhand. Jag vill inte detta längre
