Vad fick er att bestämma er för att "NU är det dags"?

Vi bestämde ingenting. Det var sonen som bestämde att han skulle bli till ;). Sedan var ju nästa beslut om jag skulle fullfölja graviditeten eller inte. Det var rätt omtumlande för mig eftersom barn inte fanns på min agenda. Men sambon tog beslutet för oss båda. Han sa helt enkelt att jag vill ha detta barn med dig, vill dela den upplevelsen med dig. Då blev det självklart. Vad som fick honom att säga det har jag aldrig frågat, kommer inte heller att fråga. Troligen för att allt kändes så rätt med mig.

Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig..

Barn 1 blev till trots p-piller och min sambo ville inte ha barn. Jag ville behålla och vi separerade. Jag var bara 20 år gammal då och hade inte ens tänkt tanken på barn men när jag väl var gravid bestämde jag mig för att behålla det.

Barn 2 blev till i ett ohyggligt dålig samlag med en flirt och vi körde avbrutet men det lyckades ta sig ändå. Han var upptagen men jag singel. Jag fick panik när jag fick positivt på testet. Jag hade mitt barn sedan tidigare som bara var 1 år då och skulle alltså bli ensam igen? Han ville att jag skulle behålla det och ville nånstans göra rätt för sig. Han lämnade aldrig sin partner men han har varit en fantastisk pappa ändå.

Graviditet 3 några år senare med min särbo. Gravid trots spiral och jag ville verkligen inte ha det här barnet pga yttre omständigheter. Jag älskade det lilla livet men det gick bara inte att behålla det. Han stöttade mig i mitt val, han ville egentligen ha det mer än mig men förstod vår krångliga sits. Dock höll inte vårt förhållande för en abort. Vi gled isär under vår sorg och kunde inte nå varandra och vi gjorde slut i tårar

Många år senare gifter jag mig och vi planerar på riktigt för ett barn. Jag är 30 och han 44 så vi är inga duvungar längre. Men det tar sig inte. En utredning visar att jag har pco och jag får äta hormoner. Tre år och tre missfall senare blir jag äntligen gravid och vi är överlyckliga. Barn nr 3 föds.

Första barnet blev till oplanerat. Jag blev överlycklig och min partner, som jag levt med länge vid det laget, blev mest chockad men ville behålla. Chocken övergick till glädje när magen började synas och ren kärlek när barnet kom. Vi hade pratat om barn innan men förutsättningarna var egentligen allt annat än ultimata när jag blev gravid: vi bodde i en etta och var student, min partner var timanställd. Men på nio månader redde vi upp de mest akuta grejerna och när barnet kom var det till en stabil tillvaro.

Andra barnet kom till många år senare och ärligt talat var det första barnets starka syskonlängtan som fick oss att börja diskutera det på allvar. Vi insåg att vi ville ha fler barn och att det passade bättre nu än att vänta, rent praktiskt. Det är aldrig optimalt att få barn, livet ställs på ända oavsett, men i vårt fall funderade vi över hur de närmsta fem åren förväntas se ut för oss och då blev det tydligt att det var bättre ekonomiskt att vara föräldraledig och sedan ha ett litet barn förr än senare... så då var det inte mycket mer att göra än att bestämma sig!

Inga barn innan jag har varit ihop med mannen i fem år och vet hur han funkar, hur hans familj funkar, hur vi funkar när båda är sjuka osv osv.

Och så blev det också. Vi fick barn efter fem år ihop och lever gott ihop ännu 15+ år senare.

Dock hade jag inte räknat med att jag skulle stå utan jobb precis när jag blev gravid, men eftersom jag hade både utbildning och erfarenhet var jag inte överdrivet oroad. Det löste sig också innan föräldraledigheten var slut.

Jag har alltid längtat efter barn och min blivande man ville också gärna ha barn. Så när jag hade pluggat klart väntade vi bara på att jag skulle få en tillsvidare anställning. Tror jag slutade med p-piller samma dag och tre månader senare var jag gravid???? Vi hade då varit tillsammans i sex år och han hade redan jobb.

Jag har alltid haft en plan om att jag vill plugga färdigt, jag vill ha en stabil partner som jag kan se mig själv leva med (eller till och med kunna vara separerad med xD), jag ville ha ett stabilt arbete med bra inkomst osv osv. 2018 hade vi uppnått allt det, vi hade precis gift oss, jag var färdig med studierna, jag hade ett stabild arbete med bra inkomst, vi hade precis köpt hus, ny fin bil osv. Då var jag så redo man kan bli! Vi tittade nog på varandra och sa att nu slänger vi kondomen och försöker! Det tog sig på första försöket.

Med barn nummer två så kom jag hem från jobbet en dag (sonen var 1,5 ungefär). en kollega hade kämpat i 3 år med IVF och jag sa till min man att jag inte vill att klockan ska rinna ut, det blir svårare efter 30 osv. Så han tänkte två tre dagar och sa sen att vi försöker. Det tog sig återigen på första försöket. 

Vår kravlista:

Lång problemfri relation och gifta.

Utbildning och bra jobb

Drömgården köpt.

Tillräckligt sparande för att kunna vara föräldralediga båda två så länge vi ville.

Att vi båda längtade och kände oss redo till 120%.

Nu har vi två friska, begåvade barn och är väldigt lyckliga ihop så det var ett framgångskoncept.

Hej!

Jag och min man hade varit tillsammans i åtta år när vi bestämde oss. Vi hade pratat om barn länge men inte bestämt något. Jag visste att jag skulle behöva ta initiativ till barn, och han var med på det. Vi var osäkra på om vi var redo men vi var ändå 27 och resonerade oss fram till att vi nog aldrig skulle bli mer redo än vi var då. Man kan aldrig veta hur det blir.

Så, vi bestämde oss för att för att sluta skydda oss i okt/nov 2015, dec 2015 var första aktiva försöket (pricka in ägglossning) och i september 2016 föddes vår förstfödda.

Hösten 2018 började vi bli sugna på syskon. Den här gången var det inget stort steg. Kommer inte ens ihåg hur vi bestämde det.

Även denna gång lyckades vi på första aktiva försöket men det slutade i missfall. Början av 2019 försökte vi igen och i oktober 2019 föddes vårt andra barn.

Jag tror verkligen inte att man någonsin kommer känna sig 100% redo för barn. Det kommer alltid finnas något som man känner att man måste ordna först.

Men stabilt förhållande, säkert boende och jobb för båda är väl grundplintarna. Efter det är det bara att köra :)

1. Nej. Varför skulle han lämna sin partner för en ?flirt??

2. Ditt ?men? gör att du menar att han inte potentiellt hade blivit en bra pappa pga att han INTE lämnade för dig. Igen, varför skulle han lämna sin kärlek för en FLIRT? Ett dåligt ligg dessutom. Låter som ett misstag och fräckt av dig att anta att han skulle det.

Jag fick fast tjänst. Jag ville inte få barn innan jag var så pass säker på att kunna försörja dem ensam om det skulle behövas.

Ja, och så ett tryggt förhållande där man bott ihop ett par år eller mer. Men jobbet var sista pusselbiten.

Du tolkar in saker som jag inte påstår. Han valde att ta ansvar för sitt barn även om han inte lämnade henne. Vilket inte särskilt många hade ställt upp på alls. Utifrån den utgångspunkten var han en bra pappa. Det var där mitt men kom.