Tonåringar som bara är hemma på fritiden

Någon som har liknande situation?

Det beror väl lite på vad barnen gör. Man kan vara aktiv med kompisar hemifrån via olika plattformar. Typ spel och Communitys.

Våra barn var het olika i tonåren. Flickan var utåtagerande och umgicks hela tiden med kompisar. Ibland ute eller hemma hos någon kompis men oftast hemma hos oss. Inte ovanligt med en extra gäst vid middagsbordet. 

Vår grabb hör mer till den introverta typen som hellre satt vid datorn och träffade alla kompisar (via spel) den vägen istället för att träffas IRL. Han är fortfarande den lugna av dem. Lite väl lugn ibland kan jag tycka.

Men bägge två, trots sina olikheter, är väletablerade medborgare i samhället som sedan de blev klara med sina högskolestudier har varit självförsörjande. Så jag tror inte det är katastrof att sitta hemma. Bara de gör något vettigt av det.

Tack för bra synpunkter. Känner mig lite lugnare nu.

Jag var precis likadan som tonåring (allt medan syrran umgicks med kompisar jämt). Är väldigt introvert och efter en hel dag i skolan orkade jag helt enkelt inte med mer socialt umgänge. Jag är fortfarande likadan och är helst hemma och pular på med saker för mig själv. Det var först när jag läste boken Den tysta revolutionen av Linus Jonkman som jag begrep mig på mig själv. :) Rekommenderas varmt!

Tackar för boktipset. Skall nog köpa ett ex och läsa och sen ge den till sonen.

Känns som många inte får ha ett lika aktivt liv iom pandemin.Därmed kanske inte deras vänner heller går ut.

Jag har två som mest sitter hemma också.

Mina barn har varit så i perioder och jag har också känt mig orolig över det ibland. De är 13 och 15 år gamla. 

Men om de verkar nöjda så är det säkert så, man är ju lite olika beroende av att träffas och en del har behov av att vara ensamma och det sociala i skolan räcker. Sen kanske man har kontakt via nätet eller telefonen också, utan att det syns för dig. 

Generellt tycker jag att barn verkar träffas och hänga mindre nu än när jag växte upp. Och inte bara iom Corona och restriktioner utan även innan dess. Jag har funderat på om det beror på att föräldrar lägger sig i och styr upp sina barns umgänge så mycket när de är små att de inte lär sig att ta egna kontakter när de vill umgås. Från jag var 5-6 år så ringde jag själv till eller knackade på dörren om jag ville leka med en kompis, aldrig att mina föräldrar skötte det åt mig. Men så var det inte för mina barn utan allt gick genom föräldrarna tills säkert mellanstadiet och ibland ännu längre för en del barn. Mina barn vågade inte ringa en kompis hemmatelefon (om nu någon har det längre) och knappt knacka på och kolla om nån hade lust att leka när de var yngre. Nu gör de väl det, men då med egna telefonerna. 

elsi: Korrekt iakttagelse. Forskning visar på att unga i väst umgås mycket mindre nuförtiden. De dejtar inte heller som förr och har en mycket senare sexualdebut. Så visst pågår det något märkligt, forskare brukar ofta koppla det till den moderna tekniken.

Bäst är väl att prata med sin tonåring. Är han/hon nöjd? Är det en självvald ensamhet eller något som skaver? Jag tror att många är nöjda med lugn och ro, men givetvis finns också risken att barnet mår dåligt över situationen.

Tack för era inlägg. Många tänkvärda synpunkter som ger mig viktig guidning. Jag tror, precis som flera av er är inne på, att mina barn inte har ett stort behov av social aktivitet på fritiden men samtidigt tror jag att det är viktigare än de själva inser att de träffar kompisar. Jag känner att det är viktigt att respektera mina barns personligheter och egna önskemål men också att det är mitt ansvar som förälder att agera och peppa när det behövs. Svårt att hitta balansen ibland men det är väl en del av föräldraskapet ????. Och tack för boktipset, den är beställd ????.