Ni med ett barn
Jag tänker på en kompis jag hade. Mamma och pappa döda. Inga syskon. Några kusiner i andra delar av landet fanns men inga som han stod nära. Ingen flickvän och inga barn. Just på julafton tyckte jag synd om honom. Det fanns ingen naturlig tillhörighet för honom. Alla träffas i sina familjebubblor. Han var ensam. En julafton kan man väl ta sig igenom. Men om det uppstår kriser i livet. Man kanske blir sjuk, man behöver hjälp med pengar. Då är det långt ifrån självklart att kollegor eller vänner är tillräckligt. Just i dessa lägen är familjeband viktiga och då kan jag tänka att syskon är en trygghet. Sånt kan jag vara orolig för...
Samtidigt är det ju aldrig en lösning att skaffa ett barn man egentligen inte vill ha.