Ni med ett barn

Jag tänker på en kompis jag hade. Mamma och pappa döda. Inga syskon. Några kusiner i andra delar av landet fanns men inga som han stod nära. Ingen flickvän och inga barn. Just på julafton tyckte jag synd om honom. Det fanns ingen naturlig tillhörighet för honom. Alla träffas i sina familjebubblor. Han var ensam. En julafton kan man väl ta sig igenom. Men om det uppstår kriser i livet. Man kanske blir sjuk, man behöver hjälp med pengar. Då är det långt ifrån självklart att kollegor eller vänner är tillräckligt. Just i dessa lägen är familjeband viktiga och då kan jag tänka att syskon är en trygghet. Sånt kan jag vara orolig för...

Samtidigt är det ju aldrig en lösning att skaffa ett barn man egentligen inte vill ha.

Kan du inte bara kalla tråden "bekräfta mitt val"?

Vi har inte helt gett upp hoppet, men nioåringen ser ut att bli den enda. Jag själv är tyvärr också ensambarn.

Det positiva jag kan komma på är att det var enkelt att byta ner oss till vår lilla smidiga bil.

Jag talar inte om faktiska omständigheter, utan om att tråden är så ensidig och bara det positiva får yppas.