Vår dotter är s.k. hemmasittare
ka försöka hålla detta kort.Vår dotter på 15,5 år är en så kallad hemmasittare. Hon har haft ångest/ depression i snart fyra år som nästan ödelagt hennes liv .
Innan: ?sorglös?, många kompisar, lätt för sig i skolan, glad, rolig och kreativ
Från 2-3:e klass den där klassiska ångesten om hur det blir när mamma/pappa går bort. Detta satt i relativt hårt och länge kan jag tycka.
I fjärde klass hände något. Hon satte höga krav på sig själv, och började bli rädd att misslyckas på prov.
(Fattar INTE vad hon fått det ifrån!!)
Sedan har det gått upp och ner , ingen större logik och inget speciellt som inträffat.
2016 sökte jag hjälp på bup. Där fick hon tyvärr träffa en psykolog och kurator som mest satt och hummade, men kunde inte ge henne direkt något hon kunde jobba med.
Tiden gick, psykolog byttes ut efter en andra kontakt med bup, skolan anpassade osv.
Dottern får för sig att hon är ful, eller att hon är för liten, osv. You name it. Många olika sorters ångesttankar liksom avlöste varandra.
Nu i nionde klass går hon inte alls i skolan. Förutom ett par veckors närvaro ?effektiv tid?. Hon träffar inga jämnåriga kamrater och är ej med i nån sport eller liknande.
Bup har satt in sin, som de uttrycker det: sin största insats, en långvarig DBT med gruppträffar samt enskild terapi.
Problemet: vi får inte iväg henne på dessa gruppträffar. Ångest ångest ångest.
Dottern har påbörjat medicinering (SRRI), men då hon väger relativt lite, så ska vi inte ha så stora förhoppningar på den, sa läkaren. Anledning till att hon väger lite är att (förutom att matlusten naturligt går ner under en depression) dottern ville svälta ihjäl sig. (inte banta eller liknande)
Nu, efter fyra år, säger sig bup inte komma längre. Utan har remitterat oss till en regional vårdavdelning, samt gjort en orosanmälan till socialtjänsten för att få nya ögon på dotterns mående och hur de ska kunna hjälpa henne/oss.
Hennes syster har diagnosernas med ADD, misstänker detsamma för henne. Men då hon är i för ?dåligt skick? så görs ingen utredning ännu.
Dottern uttrycker sig suicidalt, och uttrycker ofta en hopplöshet och ingen tro på att livet är värt att leva.
Men det går upp och ner. Hennes mående kan vända under dagen, eller från dag till dag. Ingen större "logik" eller nåt direkt mönster. Hon har dock gått upp fyra kg detta år, och är på väg uppåt. Hon är inte så lång, så hon har väl ca 8 kg kvar till "normalvikt".
Hon vill inte riktigt ta till sig det vi säger, tex. Detta med rutiner, att "tvinga" sig ut i dagsljus osv. (Hon är dock vältalig och hänger med väldigt bra i diskussioner etc)
Hon är en smart tjej som kan allt i teorin, men av nån anledning GÖR hon inget av det. (förutom ibland då hon åker och handlar, eller far på stan eller så. Det går att få med henne på vissa saker, vilket känns skönt)
Inget har hänt, ingen mobbning, ingen flytt, ingen skilsmässa, inga droger eller våld eller liknande runt henne heller.
Någon som har haft det så här? Eller känner igen något? Vad mer kan vi som föräldrar göra?? :(