Petraa

Thu 25 Feb 2021 21:20

49 svar

34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

Jag är 34 år. Jag och min man har varit tillsammans i över 11 år och gifte oss för 1,5 år sedan. Vi har båda fokuserat stenhårt på våra karriärer och har därmed det bra ställt med bra jobb, vilket är anledningen till att vi väntat med att skaffa barn. I samband med att vi gifte oss i juli 2019 så bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Min mens gick som en klocka och i och med att vi båda var hälsosamma, tränade och åt nyttigt (inget överdrivet, men hälsosam livstid överlag) så tänkte jag att vi säkerligen skulle bli gravida på första försöket, liksom två andra vänner hade blivit tidigare.

Det gick 3-4 månader och ingen graviditet. Det gick ytterligare 3-4 månader och jag började bli orolig, i och med att jag var snäppet äldre än genomsnittet som blir gravida med första barnet, så jag hörde av mig till sjukvården och vi gjorde en mindre utredning privat där de gjorde lite tester på mig och spermatest på min man, allt såg fint ut.

Under sommaren förra året så hade det gått ett år och jag började känna mig väldigt deprimerad och nedstämd, dock inget som jag visade utåt (inte ens för min man). Vi bekostade två insemineringar själva under sommaren men det blev inget plus. Ingen visste om våra problem, varken familj eller vänner, och när vänner frågade "hur det går på bebisfronten" så viftade bara bort det och sa "inget särskilt på gång, det händer när det händer". Samma sommar blev 7 vänner gravida samtidigt, 2 med sitt andra barn och 5 med sina första, alla i liknande ålder som mig. ALLA blev gravida på första eller andra försöket. På loppet av 48h så annonserade 3 av mina absolut närmaste vänner sina graviditeter. Jag vart självklart superglad för deras skull, speciellt de två som väntade sina första, och hurra högt och stort. Men sedan, efter den tredje hade berättat och jag hade gått hem så exploderade jag, som jag aldrig exploderat tidigare i mitt liv. Jag grät otröstligt (vilket jag aldrig gör) och trodde jag skulle dö, jag kände att jag var i sån bottenlös sorg så det fanns inte. Och jag var otröstligt i många många timmar innan jag till slut somnade av utmattning.

Historian med återkommande mens fortsatte under hösten och jag kände att jag för varje månad bara blev mer och mer bitter. Medan allas magar växte så hände det inget på min front, det kändes fånigt nog nästan som en förbannelse, som att eftersom alla andra hade lyckats på första eller andra försöket så kanske jag fick "deras månader" på mig, så det ska ta 100 gånger längre tid för mig (fånigt jag vet). Sedan läser man på nätet hur andra också har det svårt, men jag känner bara en enda person som haft det "kämpigt" och hon blev gravid efter 7 månader, så nää det är tydligen inte så svårt, eller så har jag "otur" som bara känner extremt fertila människor.

Vi kontaktade sjukvården under sommaren och fick fortsatt hjälp med vår utredning. Detta ledde till att jag blev uppskriven på IVF-lista, med 6 månaders väntetid i november. För nån vecka sedan fick vi var vi på vårt första besök hos läkaren och han avrådde från att göra IVF nu eftersom vi båda hade bra resultat på våra tester och han ville inte att vi går igenom det än, så vi gjorde en inseminering istället. Vi har ju dock gjort inseminering redan så jag känner mig inte hoppfull, och känslan av att inte ens kunna vara hoppfull längre är så jävla påtaglig, känns som att bara dåliga saker komma hända mig, och om jag blir gravid så lär jag få missfall, för ingen annan har ju fått det så det måste hända mig.

Jag är arg och bitter på mig själv och orkar inte med mina negativa tankar längre, men det har gått så lång tid så nu känner jag mig hopplös och mina negativa tankar blir vara värre och värre. Vill ingen påpeka att ingen vet om detta och utåt sett är jag lika glad och pigg som jag alltid varit, men inombords så ruttnar jag sakta bort. Jag vet inte hur många fler smällar jag orkar med, och känner mig så otroligt ensam för ingen vän kommer någonsin kunna fatta hur jobbigt detta är, de har aldrig stött på månad efter månad av besvikelse så jag vägrar vara öppen med detta, de är alla redan i deras graviditetsbubblor. Ursäkta att jag säger det men tack och lov för corona, för annars hade jag haft en jävla massa babyshowers att gå på nu i vinter och vår. Känner även att om jag blir gravid nu så har mina negativ tankar blivit så påtagliga så jag lär ha ständig oro att något dåligt ska hända mig under hela graviditeten. I och med att mina vänner blivit gravida så enkelt så tar de deras graviditeter för givet, ingen har visat oro eller rädsla, mer än viss oro för förlossningen, vilket är naturligt, men den ständiga oro och rädsla över att något dåligt kommer hända mig kommer jag behöva leva med i 9 månader sen. Jag är så jävla bitter så det finns inte.

Någon som känner igen sig eller är jag bara jag som är en hemsk och bitter människa?

Tack för att du läste!

Petraa

Fri 12 Mar 2021 14:40

#9

Tack alla fina personer för era svar! Några dagar efter att jag skrev inlägget ovan så plussade jag för första gången någonsin (dvs efter inseminering nummer 2), men fick missfall en vecka senare strax innan v.5. Jag trodde inte den bottenlösa sorgen kunde bli värre men min värsta mardröm besannades när jag förlorade det lilla livet. Livet är så jävla orättvist så det finns inte. Så typiskt att jag till och med skrev i mitt inlägg att eftersom ingen vän gått igenom MF så lär det väl hända mig, ja se där vad typiskt att det skedde också.

Petraa

Mon 17 May 2021 16:55

#16

Jag har sen senast jag skrev (2 månader) hunnit med en behandling till, mensen tog många veckor på sig att komma tillbaka efter missfallet i mars, men när den väl kom så var jag hoppfull, ?den här gången kanske det funkar, kroppen har ju varit gravid så den fattar vad den ska göra den här gången?, nej den fattade tydligen inte det. Den här gången känns det extra tuff, sommaren närmar sig och kliniken kommer ha stängt, får panik av tanken att inte kunna fortsätta behandlingen över sommaren. Vi kommer hinna med en till inseminering innan de stänger kliniken över sommaren men nu känner jag mig helt hopplös kring att den vägen kommer funka för oss. Fick (tyvärr) mer information om sannolikheten att lyckas vid inseminering vid min ålder och den var tydligen väldigt låg, så vi hade extrem tur som lyckades bli gravida en gång med hjälp av inseminering, och maximal otur som fick missfall efter.

Idag var första gången jag verkligen insåg på riktigt att vi kommer behöva påbörja IVF efter sommaren. Är så arg, ledsen, besviken, bitter plus miljoner andra känslor inför att behöva ta den vägen. Nu har alla gravida vänner (ni vet de där 7 som jag nämnde i första inlägget) fått sina bebisar, flera av dem sin första medan 2 av dem sin andra. Själv sitter man här och har inte kommit nånvart, nu råkar jag dessutom vara 1-3 år äldre än dessa vänner så det hjälper ju inte direkt mina bittra känslor. Om vi ändå hade tänkt ta IVF-vägen så hade vi ju kunnat påbörja det mycket tidigare, jag hade inte haft något emot att bekosta det själv för över ett år sen och besparat mig alla hemska känslor och depressioner jag behövt gå igenom, med facit i hand.

Och att hålla sig sysselsatt som många tipsar om funkar inte, hur länge orkar man hålla sig sysselsatt egentligen? Det har snart gått 2 år, att hålla sig sysselsatt funkade en period men nu går det inte längre. Det enda jag tänker på om veckorna är hur jävlig vår situation är och hur jag knappt orkar gå upp ut sängen. Så trött på allt så det finns inte. Förstår inte hur andra orkar i liknande situation.

Petraa

Mon 17 May 2021 21:20

#19

Anonym (:::) skrev 2021-05-17 17:41:28 följande:

Ts hur har det gått för dig?

Jag läste din trådstart och tänkte kommentera men av någon anledning blev det inte av, och nu flera mån senare så dök tråden upp igen. Jag känner igen mig så mycket i din situation. Den där bitterheten som dyker upp med tiden och nästan förgör en. Vi har försökt så länge nu och även vi gjorde en utredning där de inte hittade några fel, men ändå blir jag inte gravid. Vi har visserligen inte provat IVF än. Du ska veta att du inte är ensam!

Tack för att du skriver, uppdaterade tidigare idag hur läget är i dagsläget. Har en riktigt mörk och hemsk dag idag när allt känns extra hopplöst, det gör det visserligen de flesta dagar men idag har större dagen spenderats med tårar, medan jag försökt jobba så gott det går, tack och lov att jag jobbar hemifrån framför en dator där man kan kombinera gråtande en hel dag med jobb utan att kollegorna ser.

Hoppas ni får godkänt på påbörja IVF snart genom er utredning. Med facit i hand hade jag som sagt hellre bekostat det själv (med avbetalning) än att må som jag gjort i över ett års tid nu, min mentala hälsa är värd mer än de pengar IVF hade kostat oss att göra privat. Så känner jag idag med facit i hand.

Petraa

Mon 17 May 2021 21:34

#20

levandecharader1 skrev 2021-05-17 20:08:02 följande:

Gud vad jag känner igen mig i allt du skriver. Det är så sorgligt att så många av oss (men ALDRIG någon i ens närhet) ska behöva må så här. Och orättvist, så jävla orättvist.

Jag har nu vetat om i 4 år att jag kan få svårt att få barn, fick den domen när jag var 31 år, och under den tiden så har de flesta i min närhet fått barn och jag är ständigt orolig för att de få jag "har kvar" ska meddela att de är gravida utan minsta ansträngning...

Är inne på min tredje IVF nu och har lika många missfall bakom mig. Just nu är livet så jävla nattsvart och jag är nere i ett så mörkt och djupt hål. Jag som tidigare varit så glad och pigg på livet är nu bara en skugga av mitt forna jag. Det är som om jag inte finns mer och bitterheten, stressen och sorgen äter upp mig varje dag.

Så du är inte ensam, även om de enda du "känner" som är i samma situation som du är totala främlingar på nätet.

Beklagar att du gått igenom 4 år av denna mardröm, kan inte föreställa mig sorgen efter flera missfall i bagaget. Näst sista stycket är som att jag själv skrivit, det är nattsvart och jag känner mig oerhört ensam i detta då inga vänner vet om vad vi går igenom. Men det är en tröst att ventilera anonymt här. Skulle aldrig ens önska min värsta fiende denna mardröm.

Hade en släkting där det också tog många år och IVF innan hon lyckades bli gravid, minns att hon berättade hur de som gått igenom denna hemska resa älskar sina barn på ett väldigt annorlunda sätt. Självklart älskar alla föräldrar sina barn men de som gått igenom ett helvete för att lyckas bli med barn känner en oerhört stark kärlek för sina barn och man får en helt annat typ av tålamod när de är små. När alla andra mammor gnällde över hur jobbiga småbarnsåren var så njöt hon ändå av hennes mirakel, även när det var som tuffast. Kanske blir det så för oss också, att vi kommer över på andra sidan starkare än vi var innan.

Petraa

Thu 20 May 2021 10:29

#22

Dibella skrev 2021-05-18 11:16:53 följande:

Hej,

Vill mest bara hoppa in och säga att jag kan relatera, och det är väl det som på något sätt är gott med denna del av forumet.

Vi har inte försökt lika länge, ca 1,5 år och genomgått 2 IVF privat i väntan på landstinget som förmodligen inte blir fören nu till hösten/vintern. Att ha två IVF som inte fungerat och sedan behöva återigen bli ståendes utan hjälp och bara vänta tär och gör mig oerhört skör. De värsta dagarna ser jag knappt meningen att gå upp ur sängen eller hur livet någonsin kan se annorlunda ut än mörkret man är i just nu. Jag ser mitt liv nästan som två delar; "innan ofrivillig barnlöshet" och nuet som "ofrivilligt barnlös" i form av både mående såklart men även förändring av hela ens person på något sätt. Jag känner inte igen mig själv och är orolig över hur långt det ska gå innan det faktiskt "löser sig". Jag har supersvårt att hålla mig positiv i processen och skulle nästan säga att man är i en depression, fast inte en klassisk depression, utan något annat? Svårt att förklara men tror du förstår.

Sen har man såklart bra dagar också, men de är alldeles för då ju längre tiden går.

Vårt problem är att jag har låg äggreserv så tidspressen ligger hårt an, misstänker att det förmodligen är något mer som ligger bakom än bara äggreserven, men Sverige gör väldigt vaga undersökningar.

Något som jag tyckt varit skönt har varit att lyssna på t.ex. ruvarpodden, där pratar de en del om när det väl löser sig, vilket det gör för nästan alla, så finns det ändå ett liv efteråt. Men det är ovissheten och väntan som förgör en. Men att kunna relatera, veta att man inte är ensam.

Att hantera det hela som en pågående kris och sorgeprocess är också något som fått mig att förstå mig själv mer och bli lite snällare mot mig själv vissa dagar. I slutändan tror jag det kommer lösa sig för både dig, mig och andra här inne, vårt problem är bara; när & hur?

Känner igen mig i alla dina känslor. Och fint skrivet i slutet, jag tror också att det kommer lösa sig i slutändan för alla oss här inne, men det absolut jobbigaste är att inte veta när. Hade nån kommit från framtiden och sagt till mig att ?om 6 månader är du gravid? så hade jag varit chill till dess, men det är ovetskapen kring om det kommer ta 6 månader eller 2 år till som gör det hela så himla tufft att orka med.

Tack för tipset med Ruvarpodden, hade aldrig hört talas om den och lyssnade på 4 avsnitt igår. Måste dock säga att avsnittet kring första IVF-behandlingen skrämde upp mig en hel del, hade övergripande koll kring hur det går till med IVF men att faktiskt höra hur sprutorna man tar i 2 veckor gör ont pga tjocka nålar och hur hemsk och smärtsam ägguttaget är gav mycket ångest. Och att man tar för givet att det funkar för alla med första IVF-försöket men hur det verkligen inte är så. Nej usch vad hemsk process som väntar, vi kommer börja med IVF i augusti så antar att jag har en del månader att preppa mig mentalt för det.

Petraa

Thu 20 May 2021 17:59

#27

Dibella skrev 2021-05-20 11:59:56 följande:

Precis, ovissheten är det värsta. När man förhoppningsvis kan se tillbaka på det så kommer det vara en helt annan känsla man sitter i.

Jag var också helt uppskrämd innan mina IVF behandlingar, men kan säga att det inte alls är lika hemskt som man bygger upp i sitt huvud.

Om man inte har nål/sprutfobi så är sprutorna lätthanterliga och gör för det mesta inte ont alls. Det kan svida till lite om man drar den i en nerv eller blodkärl, men inte alls att det gör ont, ONT. Utan lite obehag som försvinner snabbt.

Äggplock har jag gjort 2 stycken och gick superbra rent fysiskt, ingen smärta, dock är man öm efteråt, som mensvärk, men man får med sig lite starkare smärtstillande hem. alla har såklart olika upplevelser, men för mig så hade jag kunnat göra sprutor och äggplock på löpande band. Men innan jag hade gjort det första gången så var jag helt förstörd av oro. Andra gången var det en helt annan upplevelse eftersom jag redan hade gjort allt en gång :) Personalen brukar vara omtänksamma och omhändertagande och man får morfin och lokal smärtlindring osv vid äggplock.

Sen så funkar det ju såklart inte alltid på första försöket, för vissa gör de det. För oss har vi gjort 2 som inte fungerat, men det är 70% inom 3 IVF försök som får barn. Och de finns de som behöver fler såklart, men oftast så går det förr eller senare. Har man tur och får massa embryon i frysen så blir det en "enklare" process mellan IVF turerna.

Åh tack snälla för att du beskrev din upplevelse, känns skönt att höra att det inte behöver vara en hemsk och smärtsam upplevelse med sprutor och äggplock.

Har ni embryos i frysen nu eller behöver du gå igenom äggplock igen inför tredje försöket? Och kommer ni göra ett tredje försök privat eller vänta till landstinget i höst/vinter?

Vi har ytterligare en inseminering inplanerad nästa vecka, och kommer troligtvis hinna med ytterligare en innan kliniken stänger i sommar. IVF sa de däremot att vi tidigast kan påbörja i augusti då det är helt fullbokat nu innan sommaren. Är långtifrån hoppfull kring att insemineringarna kommer ge nåt men det kräver inte så mycket från en så det känns ändå helt okej att göra i väntan på IVF.

Petraa

Thu 20 May 2021 18:07

#28

Anonym (:::) skrev 2021-05-20 14:28:24 följande:

Jag glömde fråga,, vad tror läkarna att det beror på att ni inte blir gravida i och med att allt såg bra ut efter utredningen? Anser dom att ni bör göra IVF nu eller försöka på naturlig väg ett tag till? Jag tänker att nåt måste det ju bero på, nåt de har missat typ en polyp eller något?

Min man har till och från haft problem med utlösning under samlag, så vi har kombinerat att ha sex de gånger det gått med att göra heminseminering. Detta har lett till att vi inte kunnat köra varje till varannan dag som ?normala par? vanligtvis gör, så vissa månader har vi endast hunnit med ett försök eller en heminseminering vilket såklart minskar chanserna att bli gravid jämfört med om vi hade kunnat ha sex varannan dag från mens till ÄL som de flesta par annars gör. Troligtvis det som också bidragit till att vi inte haft lika lätt att bli gravida, det är min teori i alla fall. Undersökningar på oss båda har i övrigt inte visat några ?fel? alls. Har dock stenkoll på ÄL och flytningar så att tajma det har inte varit ett problem.

Petraa

Thu 20 May 2021 18:15

#29

Anonym (96) skrev 2021-05-20 10:39:00 följande:

Usch vilken hemsk situation du är i.

Skönt att veta att man själv kan bli gravid på fjärde försöket när man läser detta. Kan inte föreställa mig en ofrivillig barnlöshet :/

Vad bra att du har lätt för att bli gravid, och skönt att du känner tacksamhet inför det. En tips är att inte ventilera din tacksamhet i en tråd med ofrivilligt barnlösa, det bidrar med 0 och skapar snarare mer sorg och irritation för oss andra som inte har lätt för att bli gravida.

Petraa

Thu 20 May 2021 21:38

#31

Anonym (Sofia) skrev 2021-05-20 18:24:35 följande:

Åh Petra, jag känner så för dig. Det är som att livet går på paus när man är i den situationen. Jag har varit i samma situation i 3 år men är nu äntligen gravid i v 12. (Vi får väl se hur det går...)

Jag såg din oro om IVF-behandlingen, men jag lovar att du pallar det. Jag fick panik av tanken att trycka en nål i mig själv, men med hjälp av Emla-kräm funkade det HELT smärtfritt ;) och äggplocken har aldrig varit några problem för mig. Och insättningarna känns knappt nånting. Jag tycker att du ska försöka njuta av denna sommar, nu när ni vet att ni kan starta i augusti. Slappna av och försök inte tänka så mycket på IVFen.

Önskar er all lycka!!!

Tack så mycket fina du för det hjärtevärmande svaret!! Jag har inte velat läsa trådar som handlar om IVF just för att inte bli mer uppskrämd av andras erfarenheter, så det känns oerhört skönt när man hör av det inte behöver vara så hemskt :) känner helt klart att jag kan slappna av lite nu, bra tips med Emla också. Jag ska ta ditt fina råd och slappna av denna sommar, försöka komma iväg på nån resa (om vi hinner få vaccinet) och inte tänka mer på IVF.

Trots att du är en främling på nätet så fick jag ett stort leende av att höra att du lyckats bli gravid efter så lång tid, det värmer verkligen att höra om lyckliga slut. Önskar dig stort stort lycka till med graviditeten!!

Petraa

Tue 20 Jun 2023 19:28

#36

2 år har gått sen denna tråd, ni som skrev att ni höll på med IVF, hur har det gått för er? Själv blev det totalt 4 missfall för mig varav en väldigt sent i graviditeten, femte försöket blev min son som föddes för en månad sen. Så tråkigt att det ändå behövde ta sån otrolig lång tid att nå hit och all smärta med MF och att ha förlorat ett barn, men så så tacksam för min lilla son nu och att jag äntligen kunde komma ut på andra sidan med ett litet mirakel.

34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

INNEHÅLL