BIM Mars 2021 - första barnet

Tack för att du skriver! Ja man kan säga vad man vill om fertilitetsläkare som säger att stress inte påverkar, så länge det inte rubbar cykeln.. jag tror stress påverkar mer än vad många tror. Och jag vet att jag har mycket stress och smärta i kroppen, som satt sig både i rygg, nacke, ja lite överallt.. tror någonstans att min kropp inte är mottaglig så länge den är så.. det kanske inte stämmer, vem vet?! Men hur det än är så behöver jag göra nåt för att minska på stressen..

Känner igen mig i det där med att spänna magen.. har kommit på mig själv ibland att jag sitter och spänner den. Har generellt svårt att slappna av. Och det har gått så långt att jag tror att jag behöver hjälp på traven för att varva ner, och då tänker jag att akupunktur är ett sätt, i kombo med en lugnare träningsform, kanske pilates.

Ja verkligen lättare sagt än gjort ibland.. men ska försöka, att inte tillåta stress att ta över. Tack igen <3

Näe jag vet att det är många olika studier som säger olika saker, så i slutändan så får man ju gå på det man själv känner känns rätt helt enkelt. Och jag tror nog inte att bara är slumpen när det kommer till de fallen där folk plötsligt blivit gravida när de slutat försöka eller liknande, men jag kan heller inte bevisa motsatsen. Jag är helt öppen för att lära mig. Men för mig personligen så känner jag att min kropp inte är i balans, jag bär på mycket stress och har gjort länge, och det vill jag få ordning på, dels för att jag bara vill må bättre men också för att jag tror att det KAN påverka den här processen. Hursom så är det ju bara positivt om man kan få ner sin stress tänker jag, oavsett om det påverkar eller ej, precis som du säger.

Och som segaages också skriver, man är ju så olika som personer, vissa påverkas extremt starkt på stress och andra påverkas knappt alls. Jag är en sån person som tål stress väldigt dåligt, och har en tendens att lägga saker på mina axlar som jag inte behöver, men gör det ändå. Min kropp känns typ som ett stenblock ibland för att jag känner mig så spänd >< .. och det kan ju knappast vara bra. 

Känns helt obegripligt, men jag är tydligen gravid! Imorse testade jag först med sticka, men trodde inte på det så var tvungen att även testa digitalt. Nu hoppas jag att detta lilla frö är friskt, kommer att trivas och vill stanna kvar :) <3

Idag kom beskedet som jag varit rädd för att få.. visste att jag skulle få det precis närsom.. min bror och hans sambo väntar sitt andra barn. Hon blev förstås gravid på en gång, och är nu i 3:e månaden. Fick ett bild på ett ultraljud direkt till telefonen. Jag är helt knäckt, och känner sån inre panik så det finns inte. Jag kan inte glädjas alls, och bara gråter. 

Jag gör precis allt för att varva ner och inte stressa. Jag gör yoga, andningsövningar, pilates, ligger på spikmatta och jag köpte ett akupunkturpaket på 10ggr igår så jag ska gå dit regelbundet. Jag försöker att hålla mig borta från allt som påminner mig om alla som är gravida. Det gör mig ledsen, förbannad och allt däremellan när jag då får detta besked och allt kastas omkull som jag kämpar med varje dag, utan att jag överhuvudtaget kan kontrollera eller påverka det. Jag kan bara sitta där och ta in det. Vet inte vad jag ska göra längre av alla dessa känslor. 

När det är ens bror kan jag heller inte direkt stänga ute det så lätt, som när det bara är någon bekant. Nu bir liksom resan än mer jobbig än vad den var innan. Det gör så ont. Kan inte med ord beskriva hur orättvist det känns. 

Tänkte bara säga att jag plussade nu på morgonen. Plussade supersvagt igår så vågade inte tro på det så jag tog ett digitalt idag. Kan inte riktigt ta in det än men ska berätta för mannen när han vaknar :)

Jag var helt säker på att även detta försök var över men plussade idag mot alla odds. Jag hejjar på er andra som försöker och är här inne och följer allas resa. Håller tummen att alla får sina plus här framöver. Ni alla verkligen grymma, vilken resa vi gjort/gör. Hur man reser sig upp och kämpar månad efter månad. Sånna kämpar vi är allihopa!

talu, 1/3, 25 år (2:a försöket)

SMEL, 2/3, 27 år (6:e försöket) PLUSSAT

Sockerplanta, 3/3, 26 år (6:e försöket)

Link92, 3/3, 29 år (20:e försöket)

Bananmilkshake, 3/3, 35 år (7:e försöket, 2 MA)

Neongirl 5/3, 38 år (5:e försöket, ett missfall)

Weloty, 5/3, 30 år (11:e försöket)

zelling, 6/3, 32 år, (försök 12)

VirrePirre06, 7/3, 29år (försök 4)

Ussies, 7/3, 33år (2:a försöket) PLUSSAT

Soff 6/3, 33 år (11:e försöket)

Ericky, 8/3, 33 år (8:e försöket)

Sellerin, 8/3, 32 år (6:e försöket) PLUSSAT

jlinnea, 9/3, 26 år (8:e försöket)

Carina82, 9/3, 38 år (5:e försöket)

Vickan31, 11/3, 31 år (9:e försöket)

Molybden, 11/3, 26 år (9:e försöket) PLUSSAT

Mirabilis89, 13/3, 32 år (8:e försöket)

FruH2, 13/3,28år (6:e försöket)

hopeforaplusa 14/3 29år (7:e försöket) PLUSSAT

Johanna1923, 14/3, 30 år (2:a försöket) PLUSSAT

MAKL, 14/3, 27 år (6:e försöket)

BoringBrick92, 14/3, 28 år (4:e försöket)

Emmalucy, 15/3, 35 år (2:a försöket med ny partner, men 36försök med exet)

15/3, 28 år (7:e försöket)

Msofie 17/3, 25 år (13e försöket)

apan95, 17/3, 25 år (16:e försöket)

Annne29 19/3 29 år (11:e försöket)

Babymonitor 19/3, 29 år (5:e försöket)

Lys12, 19/3, 26 år (2:a försöket)

Rungirl, 20/3, 32 år (5:e försöket)

Notalonee, 20/3, 27 år (1:a försöket)

Grapefrukt 24/3, 31 år (6:e försöket)

Rumpelstiltskin, 26/3, 25 år (7:e försöket)

Stickling, 27/3, 33 år (9:e försöket)

Eclipse, 27/3, 31 år (3:e försöket)

Längtartillvår, 27/3, 35 år (8e försöket)

KNAS2, 28/3, 31 år (10:e försöket)

Paperlanterns, 29/3, 32 år (4:e försöket)

Bananmilkshake, 29/3, 35 år (8:e försöket, 2 MA)

Sockerplanta, 30/3, 26 år (7:e försöket)

Villblimamma96, 31/3, 25 år (3:e försöket)

ewww, nej tack, skulle hitta alla möjliga ursäkt att komma ifrån det... jag blir sur när folk tycker det är jobbigt med graviditet och barn osv, jag tror nästan jag kommer skratta av glädje när jag spyr, kan inte sova, bli luktkänsligt och allt annat... bara för att man ha velat så länge... det blir nästan pinsamt att höra folk gnäller... sorry du måste gå genom det :( det låter som tortyr

Aa fy fan, så himla tufft alltså :( vad du/vi ska behöva gå igenom...

Fy, förstår verkligen att det känns orättvist <3 :( Jag har velat ha barn ganska länge också men har inte träffat någon innan som varit på samma "ställe" som jag. Mitt ex ville inte ha barn, och det var bland annat det som gjorde att det tog slut. Det var mycket annat också, destruktivt förhållande, men det var en avgörande sak för mig.

Min nuvarande har inte varit redo, och jag har under flera års tid känt mig mer och mer stressad att jag bara ska sitta och vänta på detta. Så blir man bitter och uppgiven över att det inte blir som man tänkt eller vill, och så bara övergår det i ytterligare jobbigheter som du säger. Det känns helt orimligt att det ska vara så svårt. Kan man verkligen fråga sig :( 

Näääe men fy faaaan! Alltså, stackars dig!!! <3 >< det låter ju fullkomligt hemskt! Du får "delta" och stänga av ljudet xD...... KRAM!!!!!

Tack för att jag får respons och att jag inte var ensam med att känna lite skavsår av det inlägget.

<3

Hej på er, 

har inte varit inne på några dagar och shit vad mycket man missar! Så härligt att det skrivs så mycket och att ni delar med er av alla möjliga känslor, tankar och pepp <3 Och stort grattis till er som plussat! Känns extra gott i hjärtat för er som hållit på ett tag, man vet ju vad ni gått igenom. Ger även hopp att det faktiskt går efter ett tag oxå. 

Jag hade ju BIM 6/3. Jag hade en annorlunda ÄL och visste inte exakt vilken dag jag ägglossat. Blev 3 dagar sen med mensen. På eftermiddagen på tredje dagen vågade jag tro att jag var gravid. Hade inte haft pms-smärtor som jag brukar efter ÄL, va på bra humör och tempen låg kvar högt. Köpte gravtest för att ta på morgonen dagen efter. På natten kom mensen. Fyf*n vad ledsen jag blev. Det tog så hårt :'( Har väl återhämtat mig nu, men vet lixom inte om jag någonsin kommer våga tro att jag är gravid igen. De första gångerna vi försökte så fanns ju hoppet och tron, men någonstans efter 6-7 månader så vågar jag inte längre riktigt tro på/hoppas eftersom fallet blir så himla hårt då. Samtidigt så blir jag stressad över att man kanske behöver ha tron på att man faktiskt kan bli gravid för att kunna bli gravid.. Lite som att föreställa sig att man ska göra mål på en match för att kunna göra mål. Men jag pallar verkligen inte att våga tro, för jag vet inte om jag kommer orka ta mig upp igen.. 

Har nu varit på en andra spolning av livmodern. Läkaren tyckte att det fortfarande såg ut som att det kanske kan vara en polyp i livmoderslemhinnan. Så hon har skickat remiss för hysteroskopi. Då sövs man lite lätt och de går in med ett verktyg med kamera genom cervix och om de ser en polyp så kan de bränna bort den. Det kändes ganska jobbigt först. Inte kul att sövas eller att någon ska stoppa upp en massa grejer i mitt underliv. Men har nu börjat landa i att det känns helt ok. Tänk om detta är anledningen till att vi inte blivit gravida? Då kanske vi kan lyckas själva efter operationen. 

Denna ÄL tror jag inte det blir nåt. Hade förmodligen ÄL igår, på CD 8(!). Inte superpepp på decemberbarn. Och kan vara skönt med en paus från all mental press och stress känns det som. Så nu fick det bli så. Undra om jag kommer ångra mig om några dagar. 

Hur är era partners i den processen? Känner ni att han vill lika mycket, engagerar sig, förstår besvikelsen när mensen kommer etc?

Min pojkvän vill så himla gärna ha barn och längtar som bara den, men jag tycker att han inte verkar bli lika ledsen och besviken som jag när mensen kommer. "Det händer av en anledning, snart är det vår tur, en extra månad vi kan spara pengar" är några "tröstande" ord jag får när det visar sig att det inte blev något. Stör mig lite på att han verkar ta allt med en klackspark.

Det här med att få barn känns så långt bort, hade hoppats på att få barn under 2021 men nu får man vara glad om det ens blir av under 2022!

Blev långt inlägg så här på kvällskvisten. Men det var Skönt att få skriva av sig lite

L

Herregud.... Jag är tydligen gravid! Testen är tagna idag. RFSU imorse kl 10  (och åg lite diffust ut) och clearblue nyligen.

Symptom var ganska likt PMS jag har men mycket mildare... Ska också tillägga att jag varit på akupunktur från runt min ägglossning så jag trodde att det hade påverkan på min eventuella pms... Därför tänkte jag inte så mycket på det... Skillnaden nu är att jag är ganska dålig i magen + lite antydan till halsbränna... Har också lite molvärk då och då (som innan med pms).

Alltså.

Jag tog just ett CB graviditetstest (det enda jag har hemma) mest för att bli av med det och för att typ få en chans att veta om jag är gravid då vi får besök i helgen och det kommer bli vin till mat och så.

Jag är gravid.

Vågar knappt tro det då jag plussade i juli 2020 och 1 och en halv vecka senare börjar jag blöda. Så denna gången tar vi det nog lugnare, vi springer inte iväg I tankarna.

Min sambo hade precis kört iväg till jobbet när jag testade. Jag får klura på hur jag ska berätta det för honom. Och jag funderar på att ställa in besöket i helgen, ljuga om att vi blivit lite krassliga (vi ska ändå ses nästa helg).

Åh hörrni! JAG KAN INTE FATTA DET!!

Sitter och gråter och håller alla tummar på att denna gången är det som gäller!

Jag kan bara hålla med ni som innan skrivit att symtomen kan verkligen utebli. Känner min nästan bättre än vanligt innan BIM. Ont i brösten men inte så ont som jag brukar ha.

Hjälp! Jag är på Bim +2. Har haft sjunkande temp flera dagar och en väldigt svag brun blödning senaste dygnen, så har bara väntat på att mensen ska komma igång. Nu tog jag ett test bara för att bekräfta att det inte gått den här gången heller. Fick ett jättesvagt streck på CB testa tidigt, och enligt det digitala testet är jag gravid?! Hade ett missfall i motsvarande tid i cykeln i höstas och blir förstås rädd att det är samma sak som hänt nu, i och med den låga tempen. Hjälp, hur ska jag tänka?

Hörrni.

Fick just en liten blödning.

Inväntar en riklig mens inom det närmsta.

Hoppet är borta.