Otrohet?

Du kan ju börja med att fråga om hon känner N.N..

Sedan kan du ju berätta att du har fått ett telefonsamtal som gör dig bekymrad.

Och därefter föreslå att hon ringer upp honom på högtalartelefon (där du kan lyssna med) så hon kan fråga om han kan förstå varför hennes man har fått samtal som er två. Du måste stå på dig så att dom inte hinner prata ihop sig, och skulle han inte svara, be henne skicka ett mess som ber honom att ringa tillbaka snabbt.

Vid det här laget kanske hon har något att berätta...

Stå ändå på dig om högtalarsamtalet som ger dig möjlighet att kolla att hon är ärlig.

Vet du om mannen i telefon och som bor längre ner på gatankör en mörk Volvo S90?

Usch vilken soppa du har hamnat i!
Min (enda) erfarenhet av att konfrontera i ett sånt här läge är att det är störst chans att få någon form av ärliga svar är vid första tillfället. Om man tar konfrontationen i flera steg så lär sig kvinnan att behärska sitt ljugande så att man nästan tror att hon tror på sina egna lögner till slut.

Jag vet inte om du känner att du behöver få reda på sanningen, eller om du redan tycker att du vet tillräckligt. Om jag var i dina kläder så skulle jag försöka få henne att trasla in sig i en lögn, tex kan du be henne att berätta om promenaden som hon tog härom kvällen - du verkade så uppiggad, var gick du, osv. Fråga sedan om det inte blev kallt eftersom hon bara hade tunn jacka och tunna skor, och sedan kommer dråpslaget att du följde efter och så att kon klev in i bilen (som kanske tillhör samma man som ringde).

Gör det väldigt tydligt att det kommer få enorma konsekvenser för er relation om hon fortsätter ljuga.

Sedan skulle jag gå vidare och fråga om hon känner mannen som ringde till dig. Därefter fråga varför han ringde och sa att du var en goding och att det var helt underbar....  Att han ringde ytterligere tre gånger... Varför det var så viktigt att stänga av telefonen efter förväxlingen....

Om du tar en konfrontation, se till att ni har en lugn miljö och tid att bottna i samtalet, att barnen inte är hemma, att hon inte har en ursäkt att gå till jobbet, väninnan mm.

Och jag ska kanske lägga till att jag mådde så dåligt efter att jag hade fått se några sms som jag inte skulle se, att jag fick svårt att sova, mm, så jag konfronterade redan efter två dagar. Jag var inte alls lika kylig som du verkar vara. Förstår alla som tycker att man ska ha så mycket fakta att man kan konfrontera på ett sätt som är svårt att ta sig ur.

Min konfrontation kom efter två nätters sömnlöshet, och hon såg att något var fel på mig när vi vaknade!!! Då kunde jag inte hålla tillbaka, och det blev bråk. Men barnen skulle snart väckas för frukost, komma iväg till skola, jobb mm, så vi bottnade inte. Dagen efter var stort släktkalas inbokat 30min bilresa bort - jag mådde pyton hela dagen.

Ett annat problem var att jag inte visste vad jag ville - var nog egentligen iställd på att inte bryta upp familjen, men hade inte tänkt igenom detta så jag ställde aldrig någonting på sin spets. Därefter följde ett halvår av mindre återkommande konflikter och försök från min sida att få ärliga svar. Idag efter två år har vi landat rätt ok, men det finns fortfarande svar som jag saknar, och tilliten är inte alltid 110%.

30 mil skulle det vara, fram och tillbaka samma dag!

För min egen del så kunde/kan jag acceptera att vissa saker hade hänt, men det som är allra jobbigast är bristen på tillit. Det blev många lögner på vägen, men också tillräkligt mycket ärlighet för att jag ska kunna gå vidare.
Precis som (Enkelt) skriver tror jag min partner mådde dåligt över vad som hade hänt och ångrade sig uppriktigt. Och hon tyckte att det kändes jättejobbigt att prata om det. För mig kändes det till slut som att hon var (tillräckligt) uppriktig i alla de samtal/konflikter som följde under ca ett halvår, för att jag skulle kunna gå vidare - även om hon ibland påstod olika saker vid olika tillfällen.

Idag litar jag på henne i en logisk mening, även om jag kan få en dålig känsla när hon sitter med sin telefon och knappar, eller om hon är ute på AW (det händer ju inte så ofta i dessa Coronatider). Innan otroheten uppdagades tänkte jag aldrig ens tanken att det skulle kunna hända, vi hade ju en bra relation, men nu inser man att möjligheten finns. Och någonstans har ju jag någon vakenhet för det.

Så, fundera på vad du tycker är viktigt. Om det är viktigt för dig att veta vad som har hänt och hur länge, då får du försöka luska ut det, och förmodligen leka detektiv. Om ärlighet är viktigast, då har du ju  redan saker som du kan utmana henne med. Om jag var i dina kläder skulle jag vid konfrontationen kräva att hon "gör slut" med den andra i ett telefonsamtal där du kan lyssna med på högtalartelefon (utan att han vet att du lyssnar) - det är nog också ett tillfälle där mycket "sanning" kommer fram. Och fundera också på vilka konsekvenser som du är beredd att ta, och kanske vara tydlig mot henne om konsekvenserna.

Om du nu skulle snoka i telefonen så kan du kolla i "Inställningar" under en vy som heter Mobilanvändning/Skärmtid, där man kan se hur mycket olika appar används. Det kan ju ge en fingervisning om hon använder någon speciell app för att kommunicera ovanligt mycket.

Hej TS, jag lider med dig...
Det finns ju nu två vägar framåt för er. Att lämna kan vara lätt eller innebära att vara stark, likaväl som att hålla ihop kan vara lätt eller innebära att vara stark. Det är anledningen till valet som avgör om du/ni är starka. 

Jag verkar som du lutar åt att ha bestämt dig för att lämna, och jag tänker att du har fattat det beslutet väldigt nära efter att blixten slog ner för dig. Det kan vara värt att låta det sjunka in under lite länge tid. 

Min reflektion kring min egen erfarenhet är att även om jag skulle ha lämnat så har man ju erfarenheten med sig att även den man håller allra högst kan svika, och varför skulle det inte kunna hända i en annan relation som man eventuellt skulle gå in i - även om den känndes helt rosenskimmrande.

Du skrev att ni hade tillfälligt delat på er en gång tidigare, så det som har hänt nu är kanske "sista spiken i kistan"? Och det är förfärligt att bli sviken/bedragen av den man trodde man litade på mest i hela liet. Men å andra sidan, om du kan få förståelse för varför hon var otrogen, och hon inser att det hon har gjort är inte en sådan människa som hon vill vara så kanske det finns förutsättningar att hitta en väg tillsammans. I så fall gäller det att skapa ramar som gör att ni kan känna er trygga med varandra. Men ramarna får inte bli så snäva att man kväver varandra...

Angående att berätta för mannens fru, så tycker jag att du rent egoistiskt kan göra det, för då kommer han förmodligen bli mindre sugen på att "störa" din fru med sin skit... Dessutom bör ju hon få ta ställning till förutsättningarna för hennes relation.

Oavsätt vilken väg ni slår in på tillsammans, så har ni en familj ihop, så jag är glad att er konfrontation inte urartade. Jag hoppas att ni tar ledigt från jobbet och satsar på att komma framåt i konfronationen. 

Om jag vill också lägga till att jag tycker att du har hanterat din situation imponerande bra!

Hmm, måste vara extremt sällsynt att man gifter sig idag utan att vara "smutsig och förbrukad".

Undrar varför man gifter sig om man inte vill "ha sex som en fru".
Jag kan väl på några sätt förstå det där med "sex som en mamma", men hon kunde ju tagit upp det med dig - det är ju inte alltid så hett att "ha sex som en pappa", men det är ju något man kan hantera tillsammans....

Och att sticka iväg och knulla i en bil sent på kvällen efter jobb och lägning av barn.... Känns faktiskt ganska sunkigt och i varje fall inte min fantasi om drömsex som man skulle vilja riskera att bränna ett äktenskap på.

Ja, jag förstår så klart, jag skrev det mest som en reflektion. 

Poängen var mer att om man vill ligga/älska/knulla utan att hålla igen för att barnen är i närheten fixar man väl barnvakt över en helg, eller tar ledigt från jobbet en förmiddag eller whatever, istället för att rekrytera en ersättare. Och man är väl lika stressad/trött i ersättarens bil en sen kväll efter alla vardagsbestyr som om man hade varit hemma med den äkta varan.  

Det mesta av det som sade sig sakna hade hon säkert kunna fått tillsammans med dig om hon hade öppnat sinnet och kommunicerat.

Och jag håller med dom som tycker att den andra frun borde få klart för sig vad som pågår bakom ryggen på henne. 

Stay strong!

Också skrivit mest en reflektion eftersom (jag själv tycker) att själva handlingen inte är det allra värsta, utan lögnerna och ljugandet som alltitd går hand i hand med otroheten. 

Att hon nu verkar berätta ärligt om vad som har hänt är ju faktiskt något som är väldigt bra mitt i allt elände, för även om ni separerar så har ni barnen ihop och behöver ha ett förtroende för att ni kan uppforstra dom tillsammans.

Tja, min erfarenhet är av total förnekelse och att hon inte har gjort något fel, och att det tog flera månader att röka ut någon form av ärlighet. Min ingång i min egen konfrontation var ju å andra sidan inte att jag ville separera - så det kan ju ha såklart  påverkat vilken väg den konflikten tog. 

Att man kommer så långt som det zackes fru medgav i första samtalet, och att prata om anledningarna tycker jag i sammanhanget får betraktas positivt och som en ärlig början att komma vidare till vad  dom än landar i.

Ja, det är inte otroligt att hon skönmålar, och att det finns mer. Om det är viktigt att gräva i detta får väl zacke själv bestämma.

Jag har inte ställt så många frågor, men av nyfikenhet: Misstänkte hon att du var henne på spåren? Eller kom det som en överrumpling för henne?

Hej TS. 
Så himla bra du hanterar din förtvivlade situation. Ja, och det blir säkert tufft för er under den kommande tiden.

Jag minns efter ett samtal, där jag hade fått förklara hur himla ont det hade gjort i mig att få reda på otroheten, hur dåligt jag hade mått av alla lögner, hur min tillit var tillintetgjord, då började min fru att gråta och sa (ungefär) att hon inte kunde föreställa sig hur mycket illa hon ställt till med. Jag tror att all förnekelse innan det samtalet var lika mycket en förnekelse inför henne själv - det var inte en sån människa hon egentligen ville vara. Och det var nog därifrån vi kunde börja att gå vidare...

Om hon "bara" har träffat den andra mannen för kravlöst sex, som du beskriver,  så lär det nog inte bli något långsiktigt av den relationen. Jag tänker att om du berättar för din fru att du har pratat med andra mannens fru och hur hennes handlande förstör, så kanske hon kan ta det med sig och växa som person. Att göra dina barns mamma till en bättre människa och en bättre förebild för dom måste vara en bra handling. Bara en tanke från mig. 

Men det kan ju såklart vara så som du funderar, att dom andra har ett öppet förhållande (även om jag tror att det är lite mer ovanligt än tvärtom). 

Och frågan om du ska prata med mannens fru, kanske inte ligger högst upp på din lista just nu. Låt det sjunka in a ta varja fråga när du är redo.