Vad händer med mig?

Du behöver kontakta psykiatrin för att få hjälp tänker jag, för att bearbeta din bakgrund.

Rent krasst så ligger framtiden och hur du lever, hur du hanterar dina relationer, hur mycket du dricker, hur du sköter ditt jobb etc helt i dina egna händer. Ingen kan lösa det åt dig. Det handlar om att du aktivt behöver göra andra val än du gjort hittills.

Jag kan inte sätta mig in i din situation, eftersom min barndom var helt annorlunda. Men jag har en vän, lite äldre än du, som växte upp med en far som var psykopat. Han är utredd och stämplad, och det är ingen tvekan om att han är psykopat.
Min vän säger att hon till slut har accepterat att hon aldrig kommer att bli "som alla andra" pga sin bakgrund. I stället försöker hon vara den bästa versionen hon kan av sig själv. Hon har flyttat ut från stan och bor i ett litet stillsamt samhälle, men hon har ändå lås på alla fönster och dörrar. Bredvid sängen har hon en stor kniv som ger trygghet när hon vaknar på nätterna. Några få vänner (hon har svårt att lita på nya människor) och så träffar hon sina syskon, som är i ungefär samma skick som du. Ett jobb utan stress. Många skulle säkert tycka jobbet var enformigt, men hon tycker det är lugnande med samma arbetsuppgifter varje dag, samma lokal, samma lilla grupp av arbetskompisar. I stället för sprit eller droger tar hon till matlagningsprogram på TV. När ångesten slår till, så ser hon på Jamie Oliver eller någon annan kock.

En del kanske skulle tycka att hennes vardag är torftig och trist, men hon tycker det är himmelriket. Hon mår bra för det mesta, och när hon inte gör det, så tar hon till sina utprovade knep med TV, syskon, vänner och så spelar hon något meningslöst spel på nätet.

Att ge råd till andra brukar vara som att ta av sina glasögon och ge dem till någon annan och säga "Här, de funkar för mig, de kommer säkert funka för dig med".

Att hitta någon som kan lyssna på dig borde vara det första steget. Till psykiatrin kan det vara ett långt första steg, kanske börja med någon mindre, en bekant, ett papper att skriva ner det man har varit med om och det man känner.
Det viktiga är att inte tränga undan sina känslor och det man har varit med om. Sopade själv mitt trasiga förflutna under mattan i 30 år och föll pladask till slut.
Har brutit ner händelserna från barndomen i små bitar, sökt tillbaka till situationerna, genomlevt de på nytt och tillslut på någon sett kommit till att äga dem. Kolla in 
www.writeyourself.com/  
www.writeyourself.com/hitta-en-vagledare/

Det gäller att hitta sin egen väg, med små steg framåt, ha tålamod. All lycka till


Intressant samtal som jag fann givande
podtail.com/fr/podcast/framgangspodden/446-gorel-fred-att-bryta-med-sina-foraldrar-att-fo/